Rudolf "Bam" B-M John B-M

28 september 2009 17:26

Jag var på Barkarby flygfält i stort sett under hela kriget, och flög amerikanska kärror (flygplan) som kallades J-9 som hade 4 st 13mm kulsprutor på varje vinge, och 1060HK. vi hade order om att vakta gränsen från tyska kärrer, först skulle vi skjuta blanka skott, sen om de inte lydde skulle vi skjuta ned dom på riktigt. en gång mötte jag en tysk messerschmitt, jag skjöt "låtsassalvorna" och han vände direkt. vid flygskolan i ljungbihed fick vi order att alla 80 kärror skulle flyga till örebro, för att det hade gått rykten om att tyskarna skulle anfalla ljungbihed, så alla flög till örebro. en annan gång fick jag order att flyga ner till tyskland och hämta en sårad tysk soldat som hade blivit skjuten i huvudet, han skulle få svensk vård, så jag flög ner till tyskland och hämtade den sårade, och flög tillbaka till sverige, det var väldigt intressant, eftersom jag fick escort av ett tysk kärra som hette Junker-52. det var en stor schans jag skulle skickas till finland och kriga mot ryssarna, men det blev aldrig av. jag var inom flygvapnet under hela kriget. själv tyckte jag att kriget var väldigt spännande som pilot.

CW

29 september 2009 20:43

Min farmor heter Olga och hon var 9 år gammal när andra världskriget bröt ut (1939). Hon bodde i Djursholm. Hennes familj hade, också, en stuga i Falsterbo som de åkte till under somrarna. Olga hade även fem syskon. Hon hade inga släktingar som var med i andra världskriget, men hon hade släktingar som frivilligt deltog i det Finska vinterkriget (1941). Alla män i landet var inkallade i armén för att försvara Sverige.
Det mesta min farmor såg av kriget var när det brann i Köpenhamn av att tyskarna hade invaderat Danmark. Annars såg inte Olga och hennes syskon mycket att kriget. Olgas pappa lyssnande på radion varje kväll för att vara uppdaterad på kriget. Olga kom ihåg hur hon tydligt kunde höra Hitlers röst en kväll på radion.
Kriget hade inte allvarliga påverkningar på hennes liv. En påverkning var att hennes familj behövde skicka upp mat till sin morbror. De behövde de göra för det var dit hon och hennes familj skulle evakuera till om tyskarna skulle invadera Sverige. Det behövde även ta emot flyktingar från Norge och Finland. I tre till fyra år bodde en finsk flicka hos Olgas familj. Hennes familj tog även emot en norsk kvinna. Kvinnan hade varit i arbetsläger i norra Norge. Kvinnan rymde från lägret och sprang över gränsen till Sverige. När hon kom över gränsen var Olgas föräldrar där. Den norska kvinnan bodde hos Olgas familj i flera år. Andra små påverkningar var att det inte fanns bananer eller apelsiner. Det fanns hellre inte kaffe. Folk brukade rosta rödbetor eller något annat för att få något som liknade kaffe. Ibland fanns det inte en stek till Söndagssteken och då fick Olga och hennes familj bara äta stekta lökar och potatismos. För de som bodde på landet hade bättre tillgång till mat. På landet kunde man jaga och växa sin egen mat. En sommar i Falsterbo hade min farmor en get, på det sättet fick familjen mjölk.
Alla kvinnor, barn och äldre män behövdes ute på gårdar för att hjälp till med jordbruket. Olgas familj var en de familjerna som hjälpte till. Det var en väldigt rolig tid för Olga för att hon älskade hästar, och av vara på gårdarna fick hon vara runt hästar varje dag. Det fanns ingen bensin för traktors och bilar, så allt gjordes med häst och vagn.
När kriget tog slut var min farmor 15 år gammal. Hon kom väldigt bra ihåg när kriget tog slut i maj 1945. Hon kom ihåg paraden som hölls på Kungsgatan i Stockholm. Enligt min farmor var det en underbar känsla att vara där.
För min farmor var livet under kriget inte lika svårt som vissa andras under kriget. Hon hade väldigt kul och fick bara göra roliga saker för det mesta. Det var vid vissa tillfällen när man var lite mer orolig för att något skulle hända, men min farmor hörde inte

Gustaf f

29 september 2009 22:43

Hur min morfar upplevde andra världskriget - Intervju av Gustaf


I augusti år 1939 började jag i första klass vid katedralskolan i Lund. Då var jag 10 år gammal. På den tiden gick man i skola även på lördagarna. Skollunch förekom inte, man fick ta med sig matlåda. Varje morgon inleddes med gemensam morgonbön i aulan för alla elever i skolan.

Den 1 september 1939 inleddes morgonbönen med ett meddelande från rektorn att krig utbrutit. Tyskland hade anfallit Polen. Efter några allvarsord fick vi gå till våra klassrum och fortsätta lektionerna som vanligt.

Dager efter meddelades i radio (tv fanns inte då) att all trafik med privata bilar var förbjuden. Vidare förbjöds även all försäljning av bensin.

Från den dagen stod min pappas bil i garaget under hela kriget. Efter något år togs alla bildäcken i beslag: det var brist på gummi. Så småningom kom viss biltrafik igång. Bilarna drevs med gengas som producerades i en ugn genom förbränning av träkol och ved. Aggregatet var monterat i bilens koffert eller på släpvagn, en del bilar drevs med karbid. Det stank väldigt.

I november 1939 anfölls Finland av Sovjet, och för oss i Lund var detta krig ganska avlägset. Vi påmindes emellertid om det genom klädinsamlingar. Vidare förberedde man sig för att ta hand om finska flyktingbarn. I tidningar och tidskrifter förekom stora annonser under rubriken: ”Finlands sak är vår sak”. Vidare uppmanades man att hålla tyst om allt som kunde vara av militärt intresse. Affischer med en svensk tiger och med texten: ”En svensk tiger” sattes upp på alla anslagstavlor.

Ransoneringskort infördes. Ransonerade varor fick bara köpas mot kupong från ransoneringskortet, och åt man på restaurang fick man även då lämna kuponger. Vissa varor gick inte att köpa som t ex bananer. Min mamma lyckades köpa in 50kg kaffe innan det ransonerades. Kaffet förvarades i en säck i garderoben. Jag var strängt förbjuden att tala om vad som fanns i garderoben. Då och då togs kaffebönor fram för rostning i ugnen i spisen. Stanken av hemmarostat kaffe spred sig i hela huset. Fortfarande förnimmer jag ibland känslan av ofärdstider när jag känner doften av rostat kaffe. Förutom ransonering på varor/matvaror så införde man ransonering på el under en period, då fick man bara använda sig av en viss mängd el (varje hushåll hade en elmätare) och överskred man den gränsen så fick man betala mångdubbel el avgift, och fortsatte man ytterligare så kunde elföretagen stänga av elen (man behövde elen till fabrikerna).

Den stora händelsen för oss barn var under denna tid premiären av en ny Edvard Persson film. Den hade premiär på biografen RIO i Malmö och hette ”Kalle på Spången”.

Den 9:nde april 1940 anföll Tyskland grannländerna Danmark och Norge. Vägarna som tidigare nästan legat öde blockerades av militärfordon på väg mot Malmö och mot Öresundskusten. Total mörkerläggning infördes. Alla fönster skulle ha mörkläggningsgardiner. Civilförsvaret gick runt omkring på gatorna under kvällstid och påtalade eventuellt ljus som läckte ut från något hus.

Man började bygga skyddsrum vid skolor och vid järnvägsstationer. Det installerades ”Hesa Fredrik” som varnade för flyganfall. I skolan och hemma förekom övningar i brandsläckning. Vi fick lära oss att hantera svabb och hink med vatten. Min pappa kallades in för beredskapstjänstgöring.

Efter någon tid hävdes beslutet om allmän märkerläggning. För att hålla svenska folket friskare uppmanades alla att gå ”riksmarschen”. Man gick 1mil på landsvägen. Eftersom all trafik med privatbilar var landsvägarna ypperliga att gå på. Vi barn brukade också åka rullskridskor på vägarna mellan de olika ”områdena.
I november 1943 bombades Lund. Vi kände av krigets närhet.. Tusentals fönsterrutor krossades och en del av stationen förstördes. Ingen människa skadades. Det var ett engelsktplan som av misstag fällt bomberna.

Under nätterna skedde ett otal överflygningar. Himlen upplyses av spårljusgranater från det svenska luftförsvaret. Luften genljöd av dovt motorbuller från flygplanen. En natt föll en spårljusgranat ner på vårt hus och förstörde ett antal tegelpannor.

På morgnarna började vi då och då se beskjutna amerikanska jätteplan komma i riktning mot Bulltofta vid Malmö för nödlandning. Vi ungdomar brukade cykla till Bulltofta flygplats för att se på flygplanen och de amerikanska flygarna. Det var stora fyrmotoriga plan av typ: ”Flygande fästningen och Liberator”.

Den 6 maj 1944 hade vi skolavslutning. Vi samlades alla i aulan och rektorn meddelade att de allierade hade landstigit Nomandie och att kriget förhoppningsvis skulle vara slut snart. Men kriget i Europa varade nästan ett år till.

Trots att det var ransonering under kriget svalt vi inte, vi åt mycket fisk. Det var torsk, långa eller sill som ofta stod på menyn: kokt fisk, stekt fisk och fisksoppa. Då var torsk en fisk som förekom i överflöd. Idag är det en bristvara.

Krigets slut innebar inte slutet för ransoneringar. De fortsatte några år till.

Jesper Johansson-Lunding

29 september 2009 22:45

Intervju med BK
Jag intervjuade BK som var 17 år när kriget bröt ut.

1. Kommer du ihåg någon särskild händelse från kriget?
När BK var på en resa i England år 1938 kände man att ett krig kom allt närmare. Kriget var så nära att hon blev till och med hemskickad. BK kom särskilt ihåg att Engelsmännen höll på att testa olika gasmasker.

2. Hur påverkar kriget dig idag?
Kriget påverkar inte henne så mycket idag men nu vet man hur lätt det kan bli så mycket elände.

3. Vad tyckte du om det nazisterna gjorde?
BK fick reda på det mesta av informationen efter kriget men man förstod inte riktigt hur lätt Tyskland kunde ta över massa länder.

4. Hur fick ni er inneboende? Ville ni el. var ni tvungna?
Hennes familj hade en finsk inneboende pojke som hette Ian-Kristoffer och var i 10 års åldern. Han var svensk medborgare men bodde i Finland. Hans mamma jobbade på ``kungliga automobil klubben``, hon var ensamstående med två pojkar sedan pappan lämnat henne. Under vinterkriget åkte Ian-Kristoffer till en bekant till en kollega till hans mamma som också var en familjevän till BK:s familj. Ian åkte inte tillsammans med andra flyktingar utan tog sig till Sverige på egen hand. Sedan frågade BK:s vän om dem ville ta hand om honom medan kriget varade och det ville de. Ian var hos oss 1944-1945, han gick i samma skola som BK i Djursholm och trivdes väldigt bra här. Under alla år har sedan BK och Ian-Kristoffer hållit kontaken och han har varit och hälsat BK:s familj flera gånger.

5. Kände du någon som blev inkallad?
Under kriget var BK med i ``blå stjärnan`` som tog hand om djur under kriget. Då var det arbetskamrater till BK som åkte över till Finland till jordbruk och hjälpte till och tog hand och bl.a hästarna. Det var under vinterkriget som de åkte över till Finland, de var rädda men ville hjälpa till.

6. Hur märktes det i Sverige att det var krig? Var det svårt att få tag på mat?
Man fick ett så kallat ransoneringskort där det stod hur mycket mat man fick köpa. Man betalade fortfarande med pengar, korten fungerade bara som ett tillstånd att köpa olika varor, det gick dock att köpa matvaror ``svart`` alltså utan korten. Till och med när man gick på restaurang behövde man ransoneringskort för att få äta. Folk mådde ganska bra av det för det gjorde så att man inte åt lika mycket sötsaker. BK tror även att man hade ransoneringskort för kläder, tyg och bränsle.
Man fick nämligen inte köra bil på bensin för den bensin som fanns skulle användas till försvaret, man använde istället gengas.
BK berättar att en gång när hennes bröder var ute och körde bil stannade polisen dem för att det trodde de körde på bensin eftersom bilen gick så snabbt.

Kriget märktes också av genom att många öar ute i skärgården var försvarsanläggningar. BK hade landställe ute i skärgården och när de åkte dit brukade de lägga märke till en man som gick på kryckor och tänkte att han måste verkligen gilla sitt ställe om han sliter sig ut dit så ofta. Men sedan fick BK reda på att mannen var en spion. Om man skulle få besök från utlandet behövde man sicka in en förfrågan till en kommitté för att man skulle försäkra sig om att det inte var någon spion.

7. Var man rädd att krigen skulle komma till Sverige? Någon speciell händelse?
BK säger att man var rädd att kriget skulle komma till Sverige. Hon blev väldigt rädd när man hörde flygplan och det hände att det bombades ute på landet. För att undvika att flygplanen skulle bomba städer hade man mörkläggning som fungerade så att man drog för gardiner och satte olika slags skivor för att inget ljus skulle komma ut. Genom mörkläggning såg flygplanen inte var städerna var när det var mörkt. Även bilar körde med mycket svagt ljus.
BK tyckte att det var spännande att vara ute när det var mörkläggning.

8. Kommer du ihåg något från den dag kriget slutade?
BK kommer ihåg att det var en solig vårdag. Hon var inne i stan den dag kriget slutade. Det var ett väldigt liv ,men hon förstod inte varför. När hon väl kom hem fick hon förklarat att kriget var slut!

SBL

30 september 2009 09:59

Intervju- Andra Världskriget
Namn: Nancy Blohmé
Ålder: 81
Bor: Hörby, Skåne

Var bodde du under andra världskriget?
Jag bodde i byn Veberöd utanför Lund i Skåne. Jag bodde med mina 6 syskon, min pappa och mamma i ett litet hus med 2 rum och kök.

Hur gammal var du?
Jag var 12 år när kriget bröt ut men i slutet var jag 18 år.

Hur såg en vanlig dag ut?
Jag gick i skolan, men bara i 7 år. Från klockan 8 på morgonen till 2-3 på eftermiddagen. Man gick hem efter skolan och gjorde sina läxor och lekte.

Märkte man av mycket av kriget där du bodde?
Nej inte så mycket och eftersom att jag bara var runt 12 år så tänkte man inte så mycket på det heller. Men vi var tvungna att lägga stora svarta papper i fönstren så att de krigsflygplan som flög över inte skulle bomba Sverige. Gatubelysningen var inte tänd och bilarna fick köra med dämpad belysning, allt för att skydda sig. Men vi barn var inte rädda utan man tänkte att kriget var någon annanstans.

Det fanns militärer i vår by som var där om det blev krig och då skulle de hjälpa till. De var inkvarterade där och eftersom att det inte var så mycket att göra på kvällarna så kom de hem till oss och spelade musik och drack öl ibland. De tyckte synd om oss eftersom att det var fattigt så de tog med sig choklad, mjöl och annat gott från marketenteriet till oss så då levde vi gott! Det tyckte jag var roligt!

Eftersom att alla varor var ransonerade fick man betala med kuponger som man fick lämna i affären när man köpte kaffe, smör, socker, kläder och sådant. Det behövdes nämligen mat i beredskap ifall att det skulle bli krig.

Vad brukade du äta?
Mycket husmanskost som ärtor, potatis och sådant. Det var ganska fattigt och tillgången till mat var inte så stor. Det var bara min pappa som arbetade, han jobbade på tegelbruket.

Om du var 18 år i slutet av kriget, vad gjorde då från att du var 12 år?
Jag var klar med skolan när jag var 14 år. Då flyttade jag hemifrån för att klara mig själv. Jag fick plats på en liten gård där jag bodde och fick mjölka två kor. Där tjänade jag 20 kr i månaden och fick mat och bodde där. Det var långt uppe i skogen och det blev ensamt. På söndagar gick jag hem men det var en lång väg att gå. Där jobbade jag i ett halvår.

När jag var 16 fick jag ett jobb på ett Café i byn Oxie utanför Malmö. Caféet var inbyggt i en villa och där fick jag bo. Där hjälpte jag till i affären och serverade.

Det var lite av det som har hänt från min Mormors tid under andra världskriget.

e.s

30 september 2009 14:58

Jag har intervjuat min granne som heter Brita. Hon var 16 år när kriget bröt ut och hon bodde i Uppsala. Sommaren 1939 var en mycket orolig och i september bröt kriget ut.
Bon kunde följa kriget utveckling med radio och tidningar.
Maten under kriget var mycket begränsad och man handlade med kuponger. Man fick därför begränsat med kött, kaffe, fisk mm. Hon åt mycket kanin och fågel. Även tyger köpte man med kuponger och många tyger innehöll trä och därför skrynklade det sig. Som tur var så kände Brita en bonde i närheten och därför så kunde de får extra mjölk och ost.
Under krigets tid så levde Brita livet för man visste inte om det skulle vara ens sista dag i livet. Hon var faktiskt aldrig rädd och det var faktiskt aldrig någon som var riktigt rädd.
Det som hon minns som en stor plåga under kriget var de kalla vintrarna. Det fanns nästan ingen koks att elda med och då fick man älda med ved. I februari så hade de "kokslov" och då var de lediga en vecka från skolan för att de skulle spara på bränslet.
Det fanns ingen bensin under kriget och därför så använde man gengas som bränsle till bilarna. Militären tog många bildäck för att använda i armen så de fanns nästan bara taxibilar på vägarna.
Hon berättade också att när tyska soldat gick igenom uppsala så gick hon och sin kompis med i ledet och då skrattade alla jätte mycket och det var ingen som sa att de skulle gå därifrån.
Hon berättade även om mörkläggning. Mörkläggning var att man skulle mörklägga en hel stad ifall om det kom ett krigsflygplan. Om man inte mörktläggde staden så kunde man riskera att planen bombade staden. Men om det var mörkt så syndes inte staden från luften.
En händelse som Brita minns mycket väl var när hennes ridlärare/ridkompis störtade med ett plan utanför skåne. Han skulle flyga med hemliga brev från Sverige till Berlin men blev nerskjuten.
En annan jobbig dag för Brita och hennes vänner var när Tyskland gick in i Norge och Danmark. Då blev det lite rädda och många danskar flydde till Sverige med båtar under nätterna.
Tyskland fick då åka genom Sverige till Norge och då fick Sverige exportera järnmalm.
I skolan så stickade Brita och hennes vänner knäskydd till soldaterna och de brukade sticka på de lektionerna.
Helsa fredrika var varningssignalen och om det var korta stötar så betydde de bombningsplan.
Hon lärde sig att skjuta under kriget och hon lärde sig också att aldrig diskutera pengar och politik under fester. De skulle bara utlösa bråk.
Hon minns också väldigt mycket när finska barn kom till Sverige och hennes familj fick ta hand om ett litet finskt barn.
En annan fruktansvärd sak som hon mindes mycket väl var att sin granne skulle ut i kriget och han dog 1939 när Tyskland skulle invadera Moskva. Han dog av kylan och han hade även krigat på andra ställen i europa. Han och Brita hade haft brev växling under kriget.
Hon kom också ihåg när den Svenska handelsbåten Hansa gick på an vattenmina, och när en svensk ubåt gick på en vattenmina.
Hon berätta om sin kompis som bodde i Hambourg under kriget och när staden blev bombad så var det en speciell gas i bomberna så det gick inte att släcka branden. Det låg även ett zoo i staden och när det blev bombat så smet farliga djur (tex. tigrar) ut på vägarna.
En väldigt hemsk sak som hon berättade var att alla trodde att koncentrationslägrerna var arbetsläger för judar och ingen visste vad som pågick där. Alla hånade judarna och sa att judarna snodde mat. Hon berätta också om en frunktansvärd sång som alla sjung. " när judeblodet sprutar från kniven då är det som bäst" ( fast de sjung på tyska)
Hon minns även Raoul wallenberg som räddade många judar under kriget med falskt pass.
Hon kom också ihåg när en man vid nam Stuffenberg försökte mörda Hitler med en bomb under hans skrivbord men misslyckdes för när bomben exploderade så var Hitler på väg till toan. De som försökte döda honom dog en hemsk död.
Det som brita lärde sig mest under kriget var att man inte ska oroa sig över småsaker och har man upplevt krig så kan inget bli värre.

JR

30 september 2009 16:31

Intervju med min farmor Ursula:
När min farmor var liten så bodde hon i Berlin i Tyskland. Hon bodde med sin svenska pappa och tyska mamma i en lägenhet i Tyskland. När hon var liten så tänkte hon inte på judehatet utan det kändes naturligt även fast att hennes familj inte tyckte illa alls om judar. Det var efter några år som hennes pappa ville för familjens bästa flytta hem till sverige för att undvika att bli civilt bombade eller bara dödade av misstag. De ville heller inte bo kvar när ekonomin blev så dålig och osöker så de flyttade hem till stockholm med tåg, och bodde ute på lidingö. Sedan dess har min farmor bott där och de trivdes direkt bra. Farmor gick i tysk skola men lärde sig bättre och bättre svenska. Hon kunde redan innan lite tyskaa av hennes far. Det värsta för henne var när hennes kompis pappa sköt hennes kompis med en pistol för att undvika att hon skulle våldtas av soldater. Denna familj var judisk. Det var det värsta hon kommer ihåg men hon har inte så mycket minne kvar av andra världskriget som sagt så förstod hon inte riktigt vad som pågick utan följde bara hennes pappa och hans regler. Hennes föräldrar ville inte berätta allt som hände men i sverige så levde hon som hon uppfattade det ett ganska så normalt liv.

VE

30 september 2009 17:21

Intervju om andra världs kriget med Ann-Britt mormor till V.E
Min mormor heter Ann-Britt och var barn andra världs kriget bröt ut men märkte av det ändå. Hon bodde i Berg när kriget bröt ut. Jag fråga om hon var rädd när kriget bröt ut, och då svara hon att hon inte märkte av kriget speciellt mycket förutom att de fick gå ner i källaren när det blev larm. Hon sa att det inte alls var läskigt att sitta där utan att de lekte lekar och spela kort med alla vuxna i familjen. Hennes far behövde inte åka ut i krig för han föddes med ett handikapp i handen vilket gjorde att han inte hade några fingrar. Men de andra vuxna blev oftast inkallade att ligga mot gränsen till Norge.
Sen fråga ja om de hade matransoner och de hade dom för allt och hon berättade att hennes mor drack så mycket kaffe så hon behövde fråga grannfrun om hon kunde få kaffesumpen som hon kunde göra nytt kaffe på. Hon berätta även att bönderna inte fick slakta hur de ville utan att de behövde tillstånd men bönderna på landet där mormor bodde brukade fuska ganska mycket med det.
Hon berätta också om att dem var tvungna att mörklägga huset genom att sätta för svart tyg för fönster som de kom ljus från. Det kom även mycket barn från finnland som flydde hit och fick bo i svenska familjer efter som det var krig i finnland. Hon blev bra kompis med dem finska barnen som hon på efterhand fick veta hade skilts från deras syskon när de kom hit.
Jag fråga mormor om hon upplevde jude hat här i Sverige? Då svara hon att det inte fanns så mycket judehatar i hennes by men hin visste att andra tyckte lite så. Sen fråga jag om hon hade träffat några judar som hade flytt hit men då sa hon att hon inte hade träffat några judar alls som hade rymt från kriget.
Det fanns inte heller någon bensin som var en nackdel för mormors familj som bodde på landet så då kunde de inte åka bil in till närmsta samhälle för att handla. Mormor sa också att det var många som köpte mat på ett olagligt sätt utan ransonerings kort men det var straff bart så det gjorde inte hennes familj. Men dem kunde ganska lätt odla egen mat efter som de bodde på landet. Jag prata också med min farmor och hon berättade ungefär samma saker fast hon sa att hon och hennes kompisar brukade smyga ut och dansa med militärerna som var där hon bodde .
Gjord av V.E
Klass 9f

Ludwig Ö

30 september 2009 18:49

Min Farmors intervju under andra världskriget.
Namn: Vera Österlindh
Ålder: 95år, Föddes 1914.
Bodde i Uppsala under kriget.
Hon berättade mest bara hur det var för henne under krigets gång:
Jag föddes i Gödsättra i Almunge 1914. När jag var 25 år (1939) så sa de på radion att Tyskland hade invaderat Polen men den dagen fortsatte som vanligt. Dagen efter var ganska mycket ändring på saker och ting, Bensinen togs bort man skulle ha mörkläggningsgardiner osv.
Jag gifte mig 1 år efter kriget började. Samma år så blev min man inkallad till norrland för att hjälpa till. ” Om jag hade en revolver så hade jag skjutit gubbarna som skickade upp honom. ” Eftersom han var borta i alla 6 år. Själv så jobbade jag på en fabrik i Uppsala, För att komma dit var jag tvungen att cykla eftersom det var ju inte lätt att ha Bil då det inte fanns någon bensin men jag kommer ihåg att det fanns bilar som gick på träkol och ved istället. Jag bodde i en relativt stor lägenhet med inte så mycket med möbler och ganska lite med mat, men jag svälte inte. För att skaffa kaffe, ost, ägg så var man tvungen att ha kuponger mot maten.
Det var riktigt mycket propaganda för Tyskland i Sverige. Regeringen gjorde inte så mycket utan jag kommer ihåg när någon sa: ” Sveriges förhållande till främmande makter är gott ” vilket jag tyckte var en lögn som de hade hittat på. Bl.a så satte de upp ” En svensk tiger ” på de flesta fönsterna och så gjorde de en stor grej utav att Sveriges kung Gustaf V var gift med Victoria ( Tysk ).

AH

30 september 2009 19:59

Min mormor Anna-Stina föddes 1932 i Halland. Hon växte upp på Getterön som ligger ca 4 km utanför Varberg. Där bodde hon i ett hus tillsammans med sin yngre syster, mamma och pappa. Min gammelmorfar Gustav emigrerade till Amerika då han var 16 år. Han bodde och arbetade där och i Kanada i 30 år, mest med att bygga järnvägar men också på husbyggen. Han tog värvning i amerikanska armén när det blev ont om arbete, och tränades under en tid på läger för att sändas till Europa som soldat. Strax innan han skulle åka slutade första världskriget.

Eftersom Getterön ligger som en halvö rakt ut i Kattegatt, var det ett strategiskt viktigt område för det svenska försvaret under kriget. Stora delar av Getterön var avspärrade där endast militärer fick vara. De byggde skyddsvärn i klipporna ut mot havet, där de låg på vakt med sina kanoner för att spana på fientliga fartyg och flyg över havet.

År 1940 invaderades Norge av de tyska soldaterna. Det gick krigsfartyg utanför Getterön upp mot Norge. Fartygen lade ut sprängminor i vattnet. Det blev farligt för Gustav att gå med sin fiskebåt. Han fiskade flera gånger i veckan för att få extra mat till familjen, eftersom all mat var ransonerad.

Mormor hörde många minor sprängas ute till havs. Hon hörde ofta på radio hur det flöt in minor på de avstängda områdena på Getterön. Det flöt också iland människor, soldater från krigsfartygen ute i Kattegatt. Det hände ganska ofta att man hittade kroppar på stränderna där mormor bodde.

När det var mörkt ute kunde man se hur det lystes upp ute till havs. Det var de stora slagen med krigsfartygen.


Min gammelfarmor Ingrid födde upp kaniner på baksidan av huset. Mormor och hennes syster fick inte leka med kaninerna. Ingrid ville inte att barnen skulle fästa sig vid kaninerna, och bli ledsna när de skulle slaktas och bli till mat. Min mormor gick varje dag till sin farmor Anna, som bodde på en gård på Getterön. Hon födde upp höns, så här kunde man få ägg och kött.

Det fanns inte vanligt kaffe. Man fick koka kaffe på surrogat. Det var förstås inte lika gott som vanligt kaffe, men smakade bra ändå. När mormors familj skulle ha fest under ransoneringsåren, fiskade man hummer och havskräftor som kokades alldeles färska. Mormor säger att hon aldrig upplevde att det fattades mat i hennes hem under krigsåren, eftersom de alltid kunde fiska och få ägg och kaninkött.

Min mormor kom ihåg att hennes föräldrar satt uppe på nätterna och viskade om vad de hört på radio om kriget i Europa som kom allt närmare Sverige. De ville inte att flickorna skulle bli rädda, så de vuxna höll mycket av sin egen oro för sig själva. Mormor säger att hon inte kände av så stor ängslan inför kriget då hon var liten.

Eftersom Getterön var under stor beredskap med många soldater, behövde militärerna ha någonstans att bo. De byggde ett stort hus nästan längst ut på ön. Den byggnaden står kvar än i dag och används som vandrarhem. Den målades grå för att smälta in i naturen, och är ganska spartansk eftersom man inte kunde lägga ner mycket pengar på byggnaden. Huset räckte inte till för alla soldater, så det blev ett beslut från myndigheterna att de familjer som hade lite större hus skulle ge utrymme till soldaterna. Eftersom min mormors hus var rymligt och hade två våningar, bestämdes att familjen fick bo på nedre våningen. På övervåningen bodde militärer under flera år.

Det var oerhört viktigt att täcka alla fönster med svarta heltäckande gardiner så fort det blev mörkt. Inget ljus fick lysa så att de tyska flygplanen kunde se var det låg hus någonstans. De hade i så fall i mörkret kunna lokalisera var det bodde människor och fällt sina bomber om kriget kommit.

Det hände ofta att tyska krigsflygplan flög över husen. De flög så lågt att man klart och tydligt kunde se hakkorset. En dag störtade ett amerikanskt krigsflygplan på ett fält precis utanför mormors hus. En soldat dog, och den andra blev allvarligt skadad och fick tas in på lasarettet inne i Varberg. Min gammelmorfar Gustav fick många gånger prata med amerikanska soldater eftersom det inte var så många som kunde engelska då.

Överallt fanns affischer med en bild på en tiger. Under bilden stod texten ”en svensk tiger”. Det betydde att man som svensk inte skulle berätta för andra vilka saker man gjort och rustat för inför ett eventuellt krig i Sverige. Då var man en spion som förstörde för sitt eget folk. Att berätta var det värsta man kunde tänka sig att göra. Även att glömma sina mörkläggningsgardiner.

Husen värmdes upp med koks, att elda med. Eftersom det var begränsad tillgång av koks, beslutades att alla skolor skulle stängas en vecka på vintern då det var som kallast, för att spara på värmen och koksen. Det kallades för kokslov och framöver i tiden bytte man namn till sportlov som vi har än i dag.

Min mormor gick i skolan på Getterön där de hade en manlig lärare som visade sig vara nazist. En dag när barnen gick i skolan tog han med sig hela klassen in till Varbergs tågstation. Han tvingade alla elever att stå på rad och göra nazisthälsning mot de tyska tåg som svenskarna lät passera genom Sverige upp till Norge. Tågen transporterade tyska soldater, material och mat under invasionen av Norge. Det kallades för permittenttrafik. Efter det fick mormors lärare avgå. Eftersom Sverige var neutralt tillät man tyska soldattransporter genom Sverige, men de flesta svenskar tyckte nog att det var fel att göra så.

Eftersom Sverige inte var med i kriget, så tog mormors familj emot krigsbarn från andra länder, så att barnen fick mat, fick sova ostört, leka och vara ute i friska luften utan att vara rädda för bomber och flyganfall. Sommaren 1947, två år efter kriget, bodde en flicka från Holland hemma hos mormor. Hon heter Ingrid och har varit och hälsat på i Sverige då hon var vuxen. Det var nog en härlig känsla för barnen att komma undan från kriget i sitt hemland, men de längtade efter sina föräldrar som fick vara kvar hemma.

Mormor blev sedan sjuksköterska på ett lasarett i Borås. Där tog de emot många polska judinnor som fått komma till Sverige från koncentrationslägerna. Hon berättade att de var magra som skelett och hade nummer inbränt på kroppen.

LD

30 september 2009 20:05

INTERVJU, WW2 : Sven Dahlbo


1939 började andra världskriget och det slutade 1945.
Min farfar, Sven var 10 år när kriget började och 16 när det slutade. Farfar hade det inte som andra ungdomarna i Sverige som inte påverkades så mycket av kriget. Han bodde i Helsingborg under denna tid och påverkades då av att tyskarna ockuperade Danmark Han kunde se när tyskarna attackerade Danmark och släppte bomber över landet och han granskade kriget från bara ett par kilometers avstånd. Sverige började först bli oroliga 1940 när tyskarna gick in i Danmark. De var tvungna att ha mörkläggningsskivor för fönstrena och billyktorna släckta så man inte skulle kunna leda tyskarna. Farfars föräldrar blev väldigt oroliga och familjen flyttade ut till landet där de hade möjlighet att gå i skolan. Man märkte att svenskarna blev mer nazistiska och till och med vissa barn. Man kunde märka på olika lärare att de var nazister utan att de sa det öppet, man märkte det genom deras attityd. Människor sprang runt och trodde de tillhörde ss.
En kväll när farfar och en kompis till honom var på promenad kom de på helsingborgs polis med att smuggla vapen till Danmark. därför var Sverige ändå en del av kriget trots att landet skulle stå utanför och vara neutralt. De upptäckte det genom att de såg blinkade ljus och små båtar mellan Danmark och Sverige med signalljus.
Under kriget gick flyglarmet i Helsingborg då amerikanska och engelska flygplan flög över Helsingborg och alla var tvungna att gömma sig i skyddsrum. I Helsingborg byggde man stängda skyttegravar, gjutna i betong, man satte ut betongklumpar för att hindra att tanks (pansarvagnar) kom in. Vissa står kvar än idag.
Farfar berättade att min pappa och min farbror ofta brukade klättra på de hindren eftersom de är placerade precis vid deras lekplats och skola.

De tyska militärerna placerade minor och ubåtshinder ute i sundet för att förhindra att bli överraskade.
Min farfar såg när flera flygplan sköts ned. Bl a när engelsmännen flog över Helsingborg efter att ha bombat norra Hamburg och Tyskland. Flygplanet som sköts ned hade en kvartersbomb som fick sitt namn för den var så stark att den kunde spränga ett helt kvarter. När flygplan sköts ned hade man ingen tid att gömma sig det var bara att stå kvar och titta. Farfar åkte också till ett plan som sköts ned på en åker och tog med sig ett kullager som souvenir.
Under kriget använde tyskarna och danskarna även spårljus, vilket var stora ljusraketer för att se var fienderna var eller för att hitta vägen. Farfar tyckte det var helt fantastiskt ljus som lös upp väldigt stora delar av den danska sidan.
Utanför Helsingborg satte man upp taggtrådar för att förhindra att bli attackerade.
Ett tyskt fartyg välte ute i sundet där de hade lagt ut trådarna i och det var hemskt att se. Människorna försökte rädda sig men fastnade i tråden i försök att ta sig iland. Farfar hittade senare en tysk dagbok i vattnet men kunde tyvärr inte läsa något i del för den var förstörd av vattnet.
Farfar och andra pojkar tyckte att det var jättekul att paddla ut på sundet och locka tyskarna från deras fästningar i Helsingör och sedan skynda sig fort in igen. De såg faran som spännande.
Under kriget hade man även ransoneringskort. Det var begränsat med mat för alla familjer och därför hade varje familj ett kort som visade att de hade tillstånd att köpa mat. Det var ransoneringskort på kläder, mat och kaffe. Det var väldigt ont om kaffe i Sverige under den tiden och därför skickade farfars fars kusiner kaffe från USA varje månad. Det var även väldigt svårt att få tag på frukt från utlandet.
Under den tiden försökte man sparar på så mycket som möjligt t.ex så smörjde man in cykeldäcken men en vätska för de skulle hålla längre och man hade även metalldubbar i skosulorna för att inte slita ut lädret.
Under det danska kriget rymde många danskar till Helsingborg för att söka skydd. Den dagen kriget var över kryllade det med båtar i hamnarna för att ta med människorna till sitt hemland igen.
Farfar kunde stå på kusten med kikare och se över till Danmark och såg tyskarna kasta sin ammunition i sundet. Ammunitionen flöt sedan upp i Helsingborg och alla pojkar sprang och samlade på sig. Det slutade med att militären gick hem till farfar och alla andra som hade tagit ammunition och tog tillbaka dem. Tyskarna hade även lämnat sina hjälmar i Danmark som de svenska pojkarna sedan paddlade över och tog med sig till Sverige. Det fanns vakter för att hindra att det skedde men pojkarna slängde dem på botten och kom tillbaka senare och hämtade dem. Som slutsats kan man se att min farfar upplevde kriget på ett sett men var ändå i säkerhet.

YH

30 september 2009 20:37

Min mormor var född i februari 1944. Hon föddes i en stad i Kina som heter Dairen.

Min mormor är inte kines och det var inte hennes föräldrar heller, utan anledningen att de befann sig i Kina var att hennes familj flytt undan kommunismen i Europa och Ryssland. När andra världskriget bröt ut befann de sig alltså på en plats där de var förskonade från kriget. De bodde i en vacker del av staden Dairen som var avsedd för européer.

Eftersom mormor var född precis i slutet av kriget och bodde på en lugn plats minns hon inte mycket av själva kriget. En sak hon vet är att hennes mamma sydde speciella vadderade mössor som var mörkblå och spetsiga till henne och hennes syster som skulle stänga ute ljudet av kriget om det skulle komma nära där de bodde. Man hörde om japanerna och kriget och man blev självklart orolig att kriget skulle komma nära. Många olika länder hade intresse av området runt Dairen pågrund av att Dairens hamn, Port Arthur, var mycket strategiskt placerad med flottbas och järnväg intill. Kina, Japan och Ryssland/Sovjetunionen var de makterna som hade intressen där.

Föräldrarna hörde säkert på radio om andra världskriget (speciellt om Japans frammarsch och atombomberna eftersom de bodde så nära) men de berättade inte mycket för barnen på grund av att de var så små.

År 1949, när mormor var 5 år, tog Mao Zedong makten i Kina och landet blev kommunistiskt. Mao bestämde att alla ickekineser skulle utvisas från landet. Eftersom mormors fars familj hade sina rötter i Polen ville han gärna åka dit, men andra européer reste t.ex till USA och Australien.

Förutom att mormors far hade en längtan till Polen (trots att han aldrig hade sett landet), hade det polska konsulatet gjort mycket reklam för Polen. Konsulatet sa att Polen nu var ett väl fungerande land och att det fanns massor av arbeten. De rekommenderade alla att åka dit.

Mormors familj hade ingen kontakt med någon i Europa och de hade ingen information annat än den från det polska konsulatet, så de visste inte hur det egentligen var i Polen.

De sålde nästan allt de ägde och köpte sedan tågbiljetter till Polen. Resan var utformad så att de skulle åka genom Kina (Dairen ligger på en halvö nära Nord- och Sydkorea) och sedan vid gränsen till Ryssland byta till Transsibiriska järnvägen som gick genom hela Ryssland och tillslut byta till ett tåg som förde dem till där de skulle bo i Polen. Resan genom Kina var i första klass och mycket bekväm. När de kom till gränsen till Ryssland och skulle byta till den Transsibiriska järnvägen blev det annorlunda.

Tåget bestod av godsvagnar där 4-5 familjer reste i samma vagn. Det var hö på golvet och fanns endast två små fönster. Det var i en sådan vagn de skulle tillbringa nästan en månad.

Tåget åkte genom hela Ryssland och stannade till endast då och då för att dela ut en stor hink med soppa till familjerna i vagnarna. Soppan var inte heller av den bästa kvaliteten. Den bestod mest av vatten och några potatisar. Mormor berättar att man nästan fick leta efter potatisbitarna.

Ibland stannade tåget till lite längre i någon by och då sprang mormors pappa ut för att köpa lite ägg och dylikt.

Vid Bajkalsjön åkte tåget över en bro som var så ostadig att den svajade. Mormors mamma trodde inte att de skulle överleva färden över bron och plockade därför fram de vadderade mössorna som hon hade sytt under kriget och satte på dem på momor och hennes syster. Hon tänkte att om de skulle dö så skulle hennes barn slippa se och höra. Hon ville också få sina barn att vara lugna eftersom de andra i vagnen också var mycket rädda att tåget skulle falla ner.

Men allt gick bra och de kom över bron oskadda. När de åkte vidare under färden mötte de ibland tåg som gick åt andra hållet. Från fönstren på tåget hängde magra människor ut huvudena och skrek på hjälp. De var fångar som var på väg till Sibirien. Alla sprang till fönstren för att titta på det andra tåget, men mormors mamma hindrade sina barn från att titta. Det var en hemsk syn att se de hjälplösa fångarna.

När de kom fram till Polen var ingenting som de tänkt sig och folk undrade varför de hade kommit dit. Landet var i ruiner och det var ont om mat och arbete. De polska myndigheterna frågade mormors far var någonstans de ville bosätta sig. Då svarade han att de ville så långt västerut som möjligt. Myndigheterna placerade dem då i Swinoujscie, en tysk stad som blivit polsk efter kriget och låg precis vid gränsen till Östtyskland.

I Swinoujscie bodde familjen först i en lägenhet, men de flyttade sedan till ett hus. Det handlade inte om att köpa något hus utan man flyttade in om det inte bodde någon där, vilket det inte gjorde i många hus. Halva staden var bombad och de hus som stod någorlunda intakta flyttade man in i och rustade upp så gott man kunde. Huset som mormors familj flyttade in i hade skotthål i väggen och kor gick omkring inne på gården. Det var helt övergivet. Ibland hittade man saker kvar från de förra ägarna i de övergivna husen såsom pianon, möbler eller tallrikar. Mormors mamma tyckte dock att det var fel att ta ifrån de andra husen, fast än de stod tomma, så de gjorde aldrig det.

I staden bodde många ryska soldater (man kallade de ryssar fastän de var sovjetiska) som vaktade gränsen mot Östtyskland. Det var nämligen ryssarna som styrde trots, att Polen var ett eget land. Polen hade efter kriget blivit en sovjetisk lydstat. Det var de ryska soldaterna som bodde i de finaste kvarteren och fick de fina lägenheterna och husen. Det var även så att ryssarna gick till särskilda affärer för att köpa mat. I de vanliga butikerna var det långa, långa köer för att få köpa matvaror och det fanns inte heller så mycket mat att köpa. Maten ransonerades och det fanns matkuponger. Mormors mamma stod i kö till olika matvaruaffärer (det fanns en för kött, en för bröd, en för mjölk osv.) hela långa dagen för att kunna köpa de varor hon behövde för middagen. Dessutom behövde man komma tidigt till affärerna, annars tog det slut!

Det var svårt att få arbete, så mormors pappa fick växla mellan olika arbeten för att försörja sig och sin familj. Han jobbade en tid på ett bageri och då tog han ibland hem kanterna som blivit bortskurna från tårtor och andra bakverk. Om de hade tur så fanns det lite sylt eller kräm kvar på kanterna som de kunde njuta av.

I Swinoujscie var alla viktiga punkter bombade. Brandstationen, militära punkter, gator och hus. Av kyrkan fanns bara tornet kvar. En av de intakta byggnaderna var skolan. Mormors skolväg gick förbi många ruiner innan man såg skolan, men man vande sig och tillslut tänkte man inte på det, berättar hon.
I skolan fick de lära sig att Polen existerade tack vare Ryssland och att Stalin var Polens fader. När Stalin dog var det stor samling i aulan och alla grät och frågade sig hur det nu skulle gå för Polen när han var död.

När Swinoujscie blev polskt fick tyskarna som bott där under kriget välja om de ville flytta till Östtyskland eller stanna kvar. De flesta valde att flytta, men det fanns faktiskt några som stannade kvar. Mormors familj bodde granne med en
tysk grannfru, men när jag frågar om grannfrun berättade någonting om kriget så svarar mormor att man inte talade om kriget. Man såg framåt.

Man fick inte åka utomlands, inte ens på semester. Om man skulle åka någonstans fick man åka inom Polen. Gränsen mot Östtyskand var hårt bevakad. Gränsen utgjordes av två taggtrådsstängsel med en jordremsa emellan som krattades ofta. Om någon gick över gränsen skulle man se fotspåren.

En dag var mormor och hennes kompisar ute och plockade svamp. När de kom till gränsen såg de att det fanns extra fina svampar på andra sidan gränsen. De frågade vakten snällt om de kunde få gå över och plocka de fina svamparna. Vakten svarade att det gick bra om de bara kom tillbaka inom fem-tio minuter, så de gick över och plockade svampen. Men de måste ha varit borta lite längre än den tiden vakten sa för när de skulle tillbaka igen hade den första vakten ersatts av en ny och jordremsan hade krattats. De förklarade för den nya vakten vad som hade hänt och de fick gå över till den polska sidan igen. Men precis efteråt kom en officer som inspekterade jordremsan efter fotspår och vad såg han? Jo, FOTSPÅR! Vakten ville nog inte erkänna att han släppt igenom någon genom gränsen och det resulterade i att det blev larm i hela staden pågrund av att ”spioner hade kommit in genom gränsen” och alla sökte förgäves efter spionerna medan de små svampplockarna sprang hem och gömde sig!

MDB

30 september 2009 20:46

Intervju- andra världskriget
namn: Stefan Zablocki
ålder: 79 år, född i mars 1930
Bor: Malmö

De första orden Stefan sa när jag frågade om andra världskriget var att det var hemskt och ett helvete. Han vet inget som kan vara värre än det han upplevde.

Stefan Zablocki var 9 år när andra världskriget bröt ut. Han bodde i Polen med sina föräldrar som var väldigt kärleksfulla och han gick i skolan och hade ett väldigt bra liv. Men hans liv ändrades fort efter hösten 1939. Han tvingades att ha Davidsstjärnan fastsatt på bröstet och ryggen för att visa att han var jude och han fick sluta att gå i skolan.

Efter ett tag blev han och hans familj flyttade till ett Ghetto vid Warszawa där cirka 20 000 människor bodde. Han berättade att om man ville överleva och få mat behövde man smuggla in det och det var ytterst farligt. Om man blev påkommen med att man smugglat in någonting blev man skjuten.

Stefans familj flyttade till treblinka som var ett koncentrationsläger i Polen efter ett tag. Det var 3000 personer från hans ghetto som blev flyttade dit . Enligt Stefan var det då det riktiga helvetet började. Han var väldigt liten för sin ålder och fick övertyga officeren att han kunde arbeta. Han fick göra väldigt mycket under sin tid på arbetslägren men mest städade han, det var jobbigt och hårt. Han flyttades mellan flera olika koncentrationsläger under fyra års tid och kom efter ett tag till ökända Auschwitz. Jag frågade honom om hur han gjorde för att överleva och sa att man behövde kämpa hela tiden och tog allting timme för timme. Han kunde in vara säker på något och levde i osäkerhet.

Jag fick höra en historia om när några nazistiska officerare hade kallat på en massa barn och han och några andra hade istället gömt sig. De såg sedan på när cirka 30 barn mellan åldrarna 1,5 år till 13 års ålder blev skjutna rätt upp och ner vid gravarna. Barnen sköts utan någon anledning och han kommer aldrig glömma det men exakt vid den tidpunkten var det enda de kunde tänka på var att överleva. Stefan berättade att man varit med om så mycket hemskt på koncentrationslägret att man inte kunde visa några känslor på ett väldigt långt tag.

Hans räddning kom 2 maj 1945, 6 dagar innan kriget avslutades. Det var amerikanska soldater från röda korset som kom och räddade människor från lägren. Under den tiden jobbade han i en fabrik som gjorde lastbilar åt militären. Hans pappa var skadad och behövde läkarvård och de hade splittrats från sin mamma. Han hade då börjat leta efter henne och hörde att många skadade hade kommit till Sverige och den 26 juli 1945 anlände Stefan Zablocki som 15 åring och hans pappa till Malmö. Det tog heller inte lång tid innan han hittade sin mamma och deras familj återförenades. Hans mamma hade även hon blivit räddad men av de vita bussarna inte röda korset.

Sedan dess har Stefan bott i Sverige och han trivs jättebra. Han fick börja i skolan igen och har studerat vidare och utbildat sig och åker nu runt och håller föredrag i skolor och m.m

Emma R

30 september 2009 20:46

Intervju av min farfar hur han upplevde andra världskriget:

Jag kan börja med att berätta att vi bodde i Värmland ca 6 km från norska gränsen i ett stort hus, min pappa var läkare och min mamma var sjuksköterska. Jag var ungefär 7 år då, jag gick i skolan och den låg 2 km från mitt hus. Det var otroligt mycket militärer i samhället under den tiden. Min pappa hjälpte till att smuggla över norskar till Sverige. Han hjälpte norskar och tog hand om dem som blev skadade.

När jag var 10 år bytte jag skola till en i Arvika och då fick jag åka tåg in, det tog 2 timmar ungefär, alltså åkte man tåg 4 timmar om dagen. Alla tåg och hus var mörklagda därför att tyskarna inte skulle se ljuset, så de inte skulle se några bombmål. Det var mycket tyska flygplan som flög runt . Det fanns skyddsrum lite överallt och ibland lät det ett högt ljud, det var varningar för bomber så då sprang alla ner i skyddsrummen för att ta skydd och var tvungna att vänta där tills det var säkert igen.

Det var väldigt dåligt med mat under den tiden. Vi hade ganska mycket djur där jag bodde som man fick sköta om och sen slakta. Jag hade 50 kaniner som jag behövde sköta om, även de behövde ju mat så det fick jag fixa till dem. Alla fick matkuponger för att man inte skulle köpa på sig för mycket mat så det skulle räcka till alla.

Vi hade inte så mycket kläder, det var väldigt kallt på vintern. Då hade alla på sig luvor för att inte frysa, de såg ungefär ut som rånarluvor. Det var runt 30-40 grader kallt på vintern så tågen var inte speciellt varma de heller. Kriget påverkade inte oss svenskar så mycket mer än det, men det var stor brist på mat och mycket norskar kom till Sverige, många norskar smugglades med tågen. Men vi hade roligt med militärerna och på den tiden fanns det inga motordrivna fordon utan då drog hästarna kanonerna och sådant. Vi svenskar försökte hjälpa norrmännen så gott vi kunde, min pappa och polismästaren gjorde det väldigt mycket. Men jag var bara runt 7-10 år så jag kommer inte ihåg så mycket mer

av Emma R

OA

30 september 2009 20:51

Morfar föddes i augusti 1934 i Umeå. Han var alltså 5 år när kriget började. Adrian, hans pappa anmälde sig som frivillig när kriget började. Han var vid artilleriet och var överfurir, alltså underbefäl och blev befordrad under krigets gång. Han jobbade på flera ställen, två av dem var i Haparanda och Värmland, alltså ”vaktade” han Sveriges gränser både mot Norge och mot Finland. Mot slutet av kriget skadesköt Adrian ett tyskt flygplan som landade på finsk mark, vi har ett kort på det flygplanet hemma.

Under kriget levde morfar med sin storasyster, Britta, och mamma, Armida, Adrian kom hem på permission två till tre gånger per år. De bodde i-princip bara i köket eftersom det var så dyrt att värma upp hela huset och det var mer praktiskt ifall hela familjen var samlade i ett rum när man bara använde eldvärmning. Eftersom de använde eldvärmning var det varmt i köket på kvällarna och kallt på mornarna. Morfar sov i kökssoffan med ett fårskinn, det var varmast i hela huset där. De hade svarta rullgardiner för fönsterna som skulle dras ner när det började bli mörkt ute och när man skulle tända lamporna. Det kallas för ”mörkerläggning” och var till för att ljus inte skulle synas ut så att flygplanen inte skulle kunna se lika tydligt var husen var när de flög över Sverige. Morfar bodde i Umeå som ligger i norra Sverige och det blev väldigt mörkt på vintrarna när man skulle mörklägga.
Under kriget ransonerades maten och till och med spriten ransonerades. Morfar sa att all mat ransonerades förutom mjölk. Det fanns ett visst antal hg kött per person som de kunde köpa i veckan. I Umeå blev det populärt med odlingslotter under kriget så att man kunde odla egen mat. Alla elever på skolan där morfar gick fick varsin odlingslott av skolan som låg på skolans område. Man fick odla vad man ville, morfar odlade mest morötter och potatis ibland. I morfars familj åt de mycket potatis och på sommaren åt de mycket fisk, för det mesta strömming eller sik. Annars åt de falukorv eller kött. Armida och Adrians släktingar hade jordbruk och ibland så fick de kött av dem, fast det var olagligt att inte ge en viss mängd av den mat som man odlade till staten så att det hände inte så ofta. Morfar säger att han kan inte minnas att han någonsin var hungrig under kriget… det fanns alltid mat hemma.

Eftersom att morfar var liten när kriget pågick så har han inte så många minnen ifrån kriget. Han fick inte så mycket information om vad som hände i andra länder utan levde helt i ”sin egna bubbla” vilket nog var skönt för honom för då slapp han ju oroa sig. Det absolut starkaste minnet han har är ifrån den första september 1939 då hans granne kom nerspringande till deras hus och skrek ” Tyskarna har gått in i Polen!”. De andra minnena han har är att:
• Det var otroligt kalla vintrar. Det var mellan 20 – 25 minusgrader varje dag och ibland ännu kallare. Det var så kallt att Bottenviken var frusen.
• I januari eller februari när morfar skulle åka skidor över Holmsundsvägen till hoppbacken så kom det ett långt led med vitkritade bilar som skulle till Finland med mat, vapen, kläder och andra förnödenheter. De åkte över isen mellan Holmsund och Vasa i Finland och sedan ut på fronten. Han kommer också ihåg när bilarna kom tillbaka på våren. Då var de skadade för att de hade varit ute på fronten och de var inte vita längre. Det var inte alla bilar som kom hem heller.
• Han minns att gengas användes som bränsle till bilar.
• Han minns också att det var nästan ingen biltrafik i Umeå utan mest hästtransporter och någon buss som kom då och då. De sandade inte vägarna eftersom att det knappt fanns någon biltrafik så morfar och hans kompisar åkte skridskor och spelade bandy på vägarna.
• Den ”svenska tigern” fanns.
• Han minns att det fanns ”vatten lingon” och lingondricka.
• Han har minnen ifrån radion från när till exempel Tyskland gick in i Norge och Danmark.
• Hans mamma sydde cellulosa byxor som var helt oformliga till honom för att det var så ont om bomull och andra tyger.
• Han minns alla barn som kom till järnvägsstationen i Umeå från Finland med bara en kartongbit runt halsen med deras namn på.
• Han minns fredsslutet den 17:e maj. De firade det i skolan genom att sjunga och ha en stor samling i Aulan.
• Och så kommer han ihåg alla sportresultat och tider ifrån sporttävlingar åren under och efter krigen.

TF

30 september 2009 21:00

Barndomsminnen från Andra Världskriget i Saltsjö-Duvnäs

Anders föddes den 20 april(Hitlers födelsedag) 1934. Han föddes på allmänna BB i stan men bodde i Saltsjö-Duvnäs under hela sin uppväxt.

När kriget bröt ut 1939 var han alltså fem och ett halvt år, dock har han ändå flera minnen från kriget eftersom han var 11 år när det tog slut, 1945.
- Ja, slutet kommer jag väl ihåg. Vi åkte in till Kungsgatan och såg hur alla människor slängde ut högar med papper och ropade; kriget är slut, kriget är slut! Det var som ett vitt snöfall, folk slängde ut vilket papper som helst bara för att fira att kriget var över.

Anders far jobbade med shipping, det vill säga fartygstransporter. Därav reste han mycket till Tyskland och var väl uppdaterad om hur kriget utvecklade sig. Detta medförde också att han hade många vänner i Tyskland som förlitade sig på honom. Rika tyskar visste redan från början att kriget inte skulle sluta bra och några bad därför Anders far att förvara deras värdesaker. Uppe på deras vind fanns det koffertar innehållande värdesaker som Anders far tog hand om tills kriget var över.

Under den tiden som fadern reste till Tyskland var det alltid oroligt, även om han själv inte tog det på största allvar. Med faderns arbete följde också positiva saker, när de hade besök, fick gästerna ransoneringskuponger av staten, dessa fick Anders familj alltid av gästerna när de reste hem och därför hade de aldrig stora problem med ransoneringen.

Ändå är just ransoneringen en sak som Anders minns starkt eftersom den fortsatte nästan tre år efter krigets slut.
- Det var ransonering på allt, berättar han. Kött, fisk, smör och speciellt kol, det mesta gick till militären.
De var alltså väldigt avstängda. Men Anders familj hade vänner i Lappland som de hade utbyte av varor med, de skickade kläder till Lappland och i gengäld fick de egengjort smör.

Saker som absolut inte fanns var t.ex choklad, apelsin och banan, det hade de inte fått på väldigt länge. Men Anders kommer tydligt ihåg när ett av fars fartyg kom in och de hade apelsiner med sig som de kastade upp till alla på land, och det var speciellt eftersom det hade varit väldigt längesen de såg apelsiner.

I början av kriget blev hans far inkallad, men eftersom han var så viktig, för Sverige, på sin arbetsplats, blev han snabbt frikallad. I början av kriget blev deras bil lämnad i garaget eftersom militären hade tagit deras däck, detta hände även med alla deras vänner, ville man ta sig fram var man tvungen att istället använda tåget. Dock hade hans far ännu en förmån i sitt jobb, och i slutet av kriget fick han en bil som hette DKW (nu kallad Audi). Hans plats som chef över hemvärdet i Nacka hade också något med den ”lyxen” att göra. Bilen gick inte på bensin utan på träsprit (Metanol).

Hemvärnet var en slags organisation där de flesta män och pojkar från ca 15 år var med. Av Hemvärnet fick de en bössa att ha hemma, för att kunna försvara landet om det blev krig.

Kriget pågick under en lång tid och man följde allt som hände på radio, dock säger Anders att mycket av informationen var filtrerad av staten. Vissa av dessa saker kommer han ihåg lite starkare från krigets gång. Till exempel att det mellan Saltsjöbaden och Saltjö-duvnäs byggdes det stora tankhinder på vägarna, detta var för att hindra fienden om de skulle komma in i landet. Tankhindren var däremot öppna hela tiden, det var bara en förberedelse för att försvara sig, en försvarsåtgärd. Dock gillade inte tyskarna detta och markeringsbombade därför dessa hinder, det var små bomber och bara avsett som en markering. De bombade t.ex vid Skurubron och Sickla under 1940-talet.

Ockupationen av Norge uppfattades som väldigt skrämmande eftersom Norge låg så nära och Sverige nästan inte hade något försvar.
- Norska soldater kunde ju bara trampa över gräsen och tullmannen skulle bara säga; okej, lämna era vapen där. Samma sak med tyskarna, vi hade ju inget försvar - säger Anders.

Något judehat upplevde Anders aldrig riktigt. Han säger att han inte kände någon som var nazist eller hade nazistsympatier, det enda han vet är att han hörde talas om någon som var nazist, fast det var ingen som umgicks med dem. Han hade inte vetat mycket av det som hände judarna i Tyskland fast han kände till förföljelsen samt judestjärnan. Dock kommer han ihåg när Kristallnatten inträffade och hur alla judiska butikers skyltfönster blivit krossade.

Tre år efter att kriget hade tagit slut besökte Anders Hamburg och beskriver det som alldeles tomt.
- Det enda som fanns kvar var några kyrktorn, berättar han.
När Anders far hade varit i Tyskland under slutet av kriget, berättade han att himlen hade varit omöjlig att se eftersom den var svart av bomber.

Johan Fornstedt

30 september 2009 22:19

Intervju med: Ingrid Carlberg

Frågor:
1. Hur var under andra världskriget början?
2. Hur tyckte du det var under andra 2ww? Var det någon skillnad från innan?
3. Hur tyckte du det var i slutet av ww2?
4. Arbetade du inom ww2? I så fall med vad?
5. Var det några problem med pengar eller mat?
6. Beskriv en vanlig dag för dig under ww2?
7. Kände du någon som stupade under ww2?
8. Hur gammal var du när kriget bröt ut och vad gjorde du då?

Svar:
1. Man kännde sig lite osäker och rädd för man visste inte vad som skulle hända, det blev mer bevakat och strickt. Man började bila mer och mer. Började med gengas för att man behövde bensin till annat.
2. Män och kompisar blev inkallade, det blev mat ransonering vilket gjorde att man fick matkuponger. Mörkläggning som betyder att man släcker överallt, ett eget exempel var att min morfar hade just tagit studenten och han fick ej ha studentfest.
3. Allt blev bättre men det blev mindre mat osv. Finland och Norge hade blivit ockuperade av tyskland och man var rädd att Sverige också skulle bli det.
4. Ja, jag jobbade i armen men att kalla in folk t.ex tandläkare, sjukvårdare jag jobbade också som sekreterare och jag hade en nyckel till ett topphemligt kassaskåp. Ibland fick man jobba 3 dygn i sträck.
5. Mat en hade vi det gott ställt med min pappa jobbade högt upp i armen så vi fick mat, men man märkte ju skillnad när man skulle köpa godis och liknande att det hade blivit dyrare. Men mest av allt märkte jag nog att det var svårare att få tag i fina tyger och kläder.
6. Jo min kompis som var familjebekanta stupade i mitten av kriget, min bror var flygspanare så vi var väldigt oroliga, men han klarade sig fint.
7. Jag var 18 år och hade just slutat skolan, hade börjat som sekreterare.

Av: CG

30 september 2009 22:36

Min farmor levde i Tyskland under WW2.
Hon var fem år gammal då kriget började.


Min farmor skulle snart börja skolan. Hela familjen levde i Tyskland och papporna var inte utskickade till krig än. Först blev de yngre papporna utskickade som soldater och sedan de äldre, hennes pappa var äldre och blev inte utsänd direkt. Han var lärare på landsbygden. Ett år senare inkallades han som soldat till Metz i Frankrike.

Farmor skulle börja skolan år 1940. Hennes familj bestod av hennes storasyster och hennes mamma. Hon insjuknade i difteri och låg sex veckor på sjukhus. Det fanns inte penicillin så det tog lång tid att bli frisk.

I början märkte hon inte av kriget så mycket, dock var saknaden av sin pappa stor. Hon var orolig för honom och det kändes fruktansvärt att han var så långt borta.

Farmor började skolan 1941 ett år senare på grund av att hon hade varit sjuk.

År 1942 blev allt oroligt, flygalarm vrålade ofta och då skyndade sig alla att gömma sig i källaren för att skydda sig. Alla var livrädda. Varje vecka fick de sitta i källaren medan flygplanen mullrade ovanför. Alarmet kunde komma när som helst, dag eller natt. Alla hus hade svarta plastpåsar täckta över fönstren, så flygplanen inte skulle kunna se ner från luften var byn låg.

Gatubelysningen var inte tänd men det fanns lampor på gatorna som hette ”flack”. Det var strålkastare som lyste upp himlen för att söka efter fiende flygplan.


Som högst satt de två veckor i sträck i en källare för det var beskjutning från två håll. De fick inte gå därifrån. Pansarvagnarna körde på gatan. De fick knappt plats och körde sönder hela gatan.

Man hade byggt stora bunkrar i betong. Där satt man i flera timmar, flera gånger varje dag efter som larmet ofta gick. Ibland kom det grannar till deras källare för att söka skydd. När farmor gick till skolan och larmet gick så fick hon gå in till vilket hus som helst för skydd.

Det fanns nästan ingen mat att få tag på. När man skulle gå och handla fick man matkuponger. Maten de fick varierade lite mellan fisk eller kött och en familj fick så lite som 150 g av någon vara. 150 g motsvarar ungefär en skiva kött.

Farmor minns att hon brukade leka i trädgården. Även fast det inte fanns något att leka med så hade de en förmåga att alltid hitta på saker. Hon och sin syster jobbade i trädgårdar och hjälpte bönder. Det var ett bra sätt att få ihop pengar. De försökte jobba lite var som helst. Det behövdes mycket hjälp med tanke på att papporna var borta.


Det fanns en betong källare under farmors hus, som delades med tre andra familjer. Men det fanns ett mycket säkrare ställe en kvart från deras lilla hus. Hennes mamma var sjuk så de kunde inte gå dit så ofta. Istället gick de jämt till sin egen källare. Då man gick till den andra källaren behövde de packa sina saker. En dag när larmet gick bestämde sig farmors mamma för att de skulle gå till den andra källaren som låg längre bort, och så blev det.
Det otäcka var att när det var lugnt igen och de kom tillbaka var halva deras hus bort sprängt. Källaren de brukade sitta i var totalt förstörd. Det var fruktansvärt och farmors familj visste inte vad de kunde göra.
Fönstrena i huset var borta och vattnet trasigt. Det kom en tankbil ibland som delade ut en halvliter vatten till varje person. Det räckte inte till att duscha eller tvätta sig.

Därefter flyttade farmors familj vidare till hennes mammas syskon. Problemet var att de inte hade plats för dem.
Men efter ett halvår fick de flytta till hennes pappas brors konditori. På den tiden kom väldigt många fångar från ex. Polen till affären för att försöka få mat. De delade ut bröd till dem. Det var ganska mycket jobb med det.

Farmors familj arbetade på gårdarna för bönderna för att få mat. Bönderna var tacksamma och behövde verkligen hjälp eftersom att papporna var borta.
Under den perioden bodde de i en snickarverkstad i ett år.

Farmor och hennes familj kände inte till att det fanns koncentrations läger, det var ingen som visste det förrän efteråt.

En vanlig dag kunde se ut så här:

På morgonen delade hon tex ut bröd och gick med bonden till deras åkrar, plockade potatisar eller rötter av alla dess slag som hon kunde skörda och ta hem. Då gällde oftast inte mat kupongerna för det fanns ingen mat alls. Man kunde ha hur många kort som helst men ändå inte få något. Det fanns affärer kvar men de hade oftast inte vad som fanns på korten.

Farmors mamma hade lite bekanta och var duktig på att organisera. Hon bestämde vilka bönder de kunde hjälpa. En bonde körde tillexempel bara med kossor istället för hästar. Så de fick köra hölassen med kossorna. När man hjälpte hos bonden kunde de få mjölk eller lite mjöl. Farmors familj fick leva så gott de kunde. Folk var väldigt vänliga och alla hjälptes åt.

Det var fruktansvärt många som dog i kriget och i Frankrike finns det kvadratkilometerstora soldatkyrkogårdar, farmors pappa ligger där. Både amerikaner och tyskar begravdes där.

Någon enstaka gång fick farmors familj meddelanden ifrån fronten om hennes pappa men på slutet var det omöjligt att få det eftersom det var en sådan intensiv krigsföring. De fick bara reda på att deras pappa var saknad. Eftersom han inte var stupad utan saknad fick man inga pengar längre från tyska staten, med påföljd att farmor inte hade ett öre att leva av. Det var väldigt jobbigt då. De behövde jobba jätte mycket och tog hjälp av människor de kände.




Först efter sex år fick hennes mamma mod till att låta honom förklaras som död. På så vis kunde de få krigs-änke-ränta, och få pengar varje månad.

Tio år efteråt kom det ett meddelande att farmors pappa var avliden och låg i en grav i Frankrike. Först lades han i en massgrav, som man senare grävde upp för att placera kropparna i enskilda gravar.
Då fick de reda på var gravstenen låg, så att hennes mamma kunde åka dit. Farmor och hennes syster kunde inte följa med för det hade de inte pengar till.



Farmor kommer ihåg en sak sin pappa hade sagt till henne.

År 1939 var hennes pappa lärare i en skola som inte låg så långt hemifrån. Hon tog honom i hand. För de var på väg till skolan.
Då sa hon till honom, för alla pratade om krig, krig, krig, ” Pappa vad är krig?” och då minns hon att han sa till henne ” jag skulle vara så lycklig om jag slapp förklara för dig vad krig är.”

Farmor har fortfarande önskan om att åka till sin pappas gravsten, men tror tyvärr inte att hon orkar det mer.

Av: Cecilia G

V C

30 september 2009 23:53

Mao Zhedong

Mao Zhedong kom i första början från en rik familj som bodde på landet.
Han utbildade sig själv till lärare men blev något helt annat.
Mao var en av de första som skapade ett kommunistiskt parti i Kina.
Han blev under wwII. sitt partis ledare.
Då blev han alltså general sekreterare, som var det högsta man kunde bli, i Kinas kommunist parti.
Han ledde sitt parti och vann med inbördeskrig mot den tidigare regeringen.
Sedan enade han hela Kina. (förutom Taiwan)
Han delade upp folk i olika klasser efter deras bakgrunds historia. Men olikt som de flesta skulle tro så fick de fattigaste vara högsta klass och de med makt lägsta. Hela klassordningen vände han i 180°. Olika klasser hade olika rättigheter.
Han tog från de som var rika och gjorde deras privata pengar till statens egendomar.
Vissa rika blev t.o.m dödade för att de kanske varit elaka emot de i dem andra klasserna förr.
Lite senare delade han även upp folk i grupper efter åsikter och utbildning. Ex. högre utbildning tyckte oftast att de som arbetat mycket och hade högre utbildning borde få det bättre, medan de med lägre utbildning brukade tycka att fattiga borde få det bättre för de var ju ändå majoriteten.
Mao själv ansåg att de fattiga hade rätt. Och skickade då i princip alla före detta rika, som tyckte att de som arbetade hårt skulle få det bra, till landet så att de skulle förstå och veta hur de fattiga hade haft det. Han gjorde allt detta för att de skulle ”vakna upp” och tycka att de fattiga hade rätt.
Senare ville han snabbare utveckla landets ekonomi och industri för att kunna tävla med de stora länderna runt om världen, och planerade då en arbetsplan för hela det kinesiska folket. Under den tiden var det brist på mat, så Mao använde all den mat man kunde finna i regeringens ägodelar och delade ut det till folket. Original planen var att inkomsten från mätta arbetare skulle överskrida kostnaden för spenderingen av födan. Men det gick inte som väntat, utan folk började få slut på sitt matförråd efter bara några månader. Mao fick dock inte reda på detta innan det var för sent. Hans generaler hade nämligen ljugit i deras rapporter för att skryta om hur bra deras by hade det. Sanningen var att medan Mao och aristokraterna hade det bra, ovetande om krisen, så svalt väldigt många ihjäl i landet.
När han fick reda på krisen något år senare var det försent att kunna göra något åt det. Då kom den vise presidenten av Kina, Liu Xiao Qi, och Deng Xiou Ping, en högt uppsatt general (senare arvtagare av Maos tron) och gjorde några åtgärden åt krisen, tack vare dem så stoppades katastrofen och ekonomin gick uppåt.
Senare startade Mao en ännu mindre genial idé, ”kultur revolutionen”. Den gick ut på att han förbjöd alla gamla traditioner och religioner. Det ända folk fick tro på var teorierna som kommunismen kom upp med, han försökte med det att tvinga folk att tro på kommunismen. De flesta elever med hög utbildning fick sluta skolan och skickades ut på vandring runt Kina. Lite senare skickade Mao många av de högt utbildade eleverna i städerna till landet för att lära dem hur bönder jobbade.
1996 dog Mao Zedong av hög ålder och då fick Deng Xiou Ping ta över makten.
Deng Xiou Ping utvecklade landet politik och det är tack vare honom som Kina kunde resa sig från askan och bli som det är idag.

RK

1 oktober 2009 00:27

Jag intervjuade AK som var 9 när kriget bröt ut.
När och hur blev du informerad om vad som hände med judarna?
Vi hörde rykten om att de transporterades till Tyskland, men vad som hände med dem dröjde nog till krigsslutet innan vi visste riktigt hur det var.
Vad tyckte de flesta människorna om tyskarna?
De vanliga värnpliktiga var till stor del omtyckta, det visar ju att många norska flickor blev med barn med dem, men de överordnade hade ett betydligt sämre rykte det gick tydligen inte att resonera med dem. (har mina morbröder berättat)
Vet du var tyskarna bodde, och hur de blev behandlade?
De flesta tyskarna som opererade längs gränsen vid Lina och Eda bodde på de norska tullstationerna samt i en stor barack på Magnor.
Att döma av en del avhopp tyckte nog de värnpliktiga tyskarna att det var värt ett försök att rymma till Sverige, en som det inte gick så bra för var W. Jutsii han kom till polisen i Koppom Och sökte asyl, fick avslag av polisen skulle återföras till Norge men vid den norska tullstationen lyckades han rymma, blev jagad men borta återfanns året därpå(av min broder Arne) drunknad i Vrångsälven.
Kan du berätta om en speciell händelse?
Jag var hemma hos mor den här dagen, det var på förmiddan, då mor ropade kom får du se och på vägen utanför vår grind stod det tre fullt beväpnade tyska soldater de skrattade och pekade på den vägspärr som sv. militärer byggt för att hindra trafik. Efter en stund vände de om och gick mot Norge igen. Hur detta kunde ske var och är obegripligt de hade ju passerat den militära bevakning som fanns mellan vårt hem och Norge bla. en väg bom med bevakning.
Hur påverkade kriget din familj?
Då min mor var av norsk härkomst, och hade alla sina släktingar med fam. Samt sin mor och far boende i Norge, blev det ett totalt avbrott med besöken ingen fick komma ingen kunde resa dit. Så under de fem år kriget pågick hade vi inte nån kontakt. Telefon fanns inte hemma hos oss och hos dem heller. Så det var många frågor och undringar hur de hade det.
Var du rädd att tyskarna skulle försöka ta över Sverige?
Far och mor minns jag var mycket rädda för detta, men som barn tänkte vi kanske inte så mycket på det vi var ju med de svenska soldaterna mest hela dagarna.
Hur förändrades det dagliga livet?
Det blev ransonering av alla matvaror , kläder, ja praktiskt taget allt som kunde handlas, till att börja med bodde fyra soldater i vårt hus det blev ännu trängre än förut och tack vare mörkläggningen kunde man inte ha nåt för sig på kvällarna.
Var det några speciella regler som ni behövde följa?
Ja det var ovannämnda mörkläggning alla fönster måste ha en svart rullgardin, passerkort var vi tvungna att ha för att komma förbi alla vägspärrar.
Kommer du ihåg dagarna när du fick veta att kriget var slut?
Ja det gör jag mycket väl, mor och far och de flesta av mina norska släktingar träffades vid fredsmonumentet där, ja, jag tror alla som bodde i västra Värmland var där, det var glädje tårar och folk kramades och sjöng. På den norska tullstationen var den tyska vakten fortfarande kvar de stod bara och tittade, det verkade som de var glada att kriget var slut.
Var det stor skillnad före och efter kriget?
Jag minns inte så mycket före kriget, men mina föräldrar minns jag saknade de militärer som tjänstgjorde, hemma det blev naturligt nog tomt efter dem.
Har kriget påverkat ditt liv idag?
Jag har satt mycket mer värde på friheten, att inte få träffa sina närmaste på fem år gjorde nog detta.

Philip c

1 oktober 2009 06:08

Min farmor Grete Christensen föddes år 1937, kriget började när hon var 3 och slutade när hon var 8 år gammal. Hon bodde i en villa på landet utanför kolding i "Danmark" där hon levde med sin familj. Gretes far arbetade som fotograf då han under kriget hjälpe motståndsmän att gömma sig från tyskarna, han hade också hjälpt de göra förfalskade ID-kort så det skulle bli svårare för tyskarna att hitta dem.

En sak som Grete kommer ihåg var att man hade rantienering, det innebär att man max fick köpa ett vis antal av en mat product t.ex man får max köpa 2 potatisar per vecka. Då hade man kuponger som man var tvungen att lämna in när man skulle köpa något som var begränsat. Det som hon kommer ihåg att man införde rantienering på var smör och rågbröd, fast smöret var inget problem för dem att skaffa eftersom en granne var bonde som sålde grädde till dem, det kunde man göra eget smör på.

En annan sak som hon också kommer ihåg var när kriget slutade var alla jätteglada, men hon tyckte också synd om de tyska soldaterna som skulle gå tillbaka till sitt ner bombade land.

Grete berätade också om min farfars far, han arbetade som polis i Köpenhamn under 2:a världskriget. år 1944 aristerade tyskland plötsligt alla danska poliser i hela landet inklusive min farfars far, då skickades han till ett interneringsläger [fångläger]. eftersom han kunde tala tyska kunde tyskarna använda honom som tolk då slap han komma till de "tuffare lägren" i tyskland. Det var lite eronisk att han blev tillfångatagen eftersom hans far hade stält upp på tyskarnas sida i 1:a världskriget vid striden i somme och fått en hedersmedalj för sin instats. I lägret var det så ont om plats att han var tvungen att dela säng med en annan fånge. De låg med huvudet i varsin ende av sängen men hade ett avtal om att de skulle tvätta fötterna varge dag. Några månader innan krigets slut skickades han hem igen och fortsate sitt arbete som polis.

/// Philip C

Patrik L

1 oktober 2009 12:41

Har du några särskilda minnesbilder?

I skolan så lyssnade vi mycket på radio på tyska och en dag så hittade jag inte min pappa och då sprang jag och letade jag tyckte jag såg tyskar i varje liten buske men det var bara i min fantasi.

I Malmö där jag bodde så flög det massor av plan över husen som svenskarna sköt ner.

Såg man många soldater?

Under perioden när det var krig så var alla män tvungna att gå med i militären och dem bodde på en äng väldigt nära mitt hus.


Blev dina föräldrar inkallade?

Nej, min pappa skylde på att han hade magsår.

Hur var det hemma under den här perioden?

Eftersom att det var krig så gick det åt väldigt mycket bensin till alla stridsfordon så alla var tvungna att använda gengas till sina bilar och en gång blev min pappa nästan ihjäl gasad av det en gång.

Hur mycket visste man om?

Nästan ingenting man visste bara om att de var krig. När kriget tog slut åkte svenskarna i vita bussar till tyskland och hämtade judar som hade varit i Koncentrationsläger. Dom fick bo i min skola.

Hur fick man reda på information?

Med hjälp utav dagstidningar och radio.


Patrik Liljegren

MB

1 oktober 2009 13:41

Jag (Marcus B) intervjuade min farmor Märta om hur hon hade det under andra världskriget. Hon är 85 år gammal, hon var 15 år när kriget började och 20 vid slutet av det. Hon gick i skolan fram till slutet av kriget då hon började arbeta. Det var, enligt henne, en stor matbrist i Sverige och de flesta familjerna var tvungna att snåla med sin mat - familjen Borg också. Mina förföräldrar bodde på landet och de enda de i stort sätt åt var hare och kanin. Det var min farfarsfar och hans söner som fångade dem, medan farmor och farmors mamma som tillagade dem. Under andra världskriget åt man, enligt Märta, hare och kanin så ofta att man när kriget var slut aldrig mer skulle vilja äta det igen och detta gjorde höll sig farmor faktiskt fast till. Jag tror personligen att anledningen till att vi svenskar inte äter hare och kanin (så ofta) är på grund av att folket som överlevde ww2 (förföräldrar), då de inte lagade måltiden det för våra föräldrar så gjorde våra föräldrar inte det för oss. Hela den här hare/kanin tillbudet är ett nog ganska svårt koncept för oss som lever på 2000-talet att förstå - då vi har tillgångar nog för att variera våra måltider - men farmor sa att hon åt hare till 9/10 middagar (kanin serverades oftast blandat med hare då det var typ lite mer sällsynt) och att den mediokra hargrytan vars komponenter var mycket vatten, hare och buljong var tydligen hennes största mardröm. Hon tilläger att det var liknande situationer för de flesta familjerna – jag är inte säkert på om detta är sant eller inte men jag tror att de åtminstone var så för de flesta lantisarna.


Jag frågade om hon någonsin såg några soldater, men det gjorde hon inte (fast jag tror att hon måste ha gjort det någon gång, men aldrig regelbundet). Det enda hon såg som var militärrelaterat var olika propaganda skyltar som uppmanade svenskar att anmäla sig för försvaret. Hennes pappa och 1 av hennes bröder blev inkallade. Jag är inte säker på hur pappan kan ha fångat harar/kaniner då han var med i försvaret men jag antar att det var att han bara deltog i kanske 1 eller 2 år och spenderade resten av kriget hemma. Hon hade 3 bröder varav en som deltog i försvaret. Jag frågade om många av hennes kompisar deltog i den svenska armén och hon sade att många faktiskt gjorde det.


Mina egna spekulationer:

Trots att min farfarsfar var tandläkare så var familjen Borg tvungna att snåla med maten, jag tror att de flesta familjer (oavsett inkomst) också gjorde det, helt enkelt för att spara pengar utifall förhållanden lyckades sjunka ännu lägre.

Sverige var ju under kriget neutralt, men ändå verkade så många svenska män ha deltagit i det. Jag tror att man gjorde det för att vissa att Sverige inte skulle tas utan kamp, vilket enligt mig kan vara anledningen till att Tyskarna aldrig attackerade. Då våra gruvor var för värdefulla för att riskeras förstöras under antingen attack eller under våldet bittra svenskar som hellre hade förstört våra gruvor än att gett dem till Tyskland – men om vi inte hade haft försvar fanns det ingen riktig anledning till att tyskarna inte skulle ta våra intakta gruvor och resten av Sverige för den delen.

Av MB 9 F

Linnea

1 oktober 2009 13:42

Hur det var att leva under andra världskriget?


Intervju med min morfar som idag är 83 år.

Så här berättade han;


Jag var 13 år när kriget började och 19 när det slutade.

Under den tiden förändrades jag och min familj mycket.

Innan kriget bröt ut åkte min pappa ned till Tyskland för att köpa tandläkarsaker och för att turista. Han hade sin kamera med sig flr han vill e passa på att ta kort på olika saker i Tyskland. Han tog ett kort med kameran. Tyvärr såg en tysk polis detta och pappa blev satt i fängelse misstänkt för spioneri mot Hitler och Nazismen. Naturligtvis beslagtogs även kameran för att kontrollera vad pappa hade fotograferat. Tack vare att han bara hade”oskyldiga bilder” så kunde han släppas fri efter sex timmar och åka hem till Sverige.

Innan pappa åkte till tyskland var han för nazisterna precis som väldigt många andra svenskar var men då han kom hem hade han helt ändrat åsikt och var extremt mot! På grund av vad pappa sett och han förstod hur det fungerade i verkligheten så startade ett hat mot Tyskland och nazismen att växa inom pappa. DÅ dett hände var jag för liten för att förstå utan detta insåg jag flera år senare.

Kriget började då jag var tretton år. I början förstod jag inte så mycket och brydde mig inte hellet. Men då tyskarna ockuperade Danmark och Norge förstod jag att detta var något speciellt och jag blev både orlig men också väldigt intresserad av kriget.

Jag följde kriget till minsta punkt . jag hade flera världskartor i mitt rum, hela väggar fulla, och alla såg olika ut, länder var större och mindre. Och man kunde se hur Tyskland gjorde framsteg och tog större och större delar.

Då tyskland ockuperade Danmark och Sverige så höjdes också beredskapen i Sverige. Min storebror blev inkallad på en så kallad beredskapstjänst som innebar att han fick vara ute i skogen och hugga samt att han fick jobba på en torvmosse. Allt för att få tillgång till så mycket bränsle som möjligt. Jag hjälpte honom en hel sommar och vi tillsammans grävde upp torv på en stor torvmosse.

Hemma var vi tvungna att mörklägga på klvällara och ute var det mörkt överallt. Vi kunde inte handla mat och andra saker som vanligt utan mycket var ransonerat och mamma handlade med hjälp av ransoneringskuponger. Det som var svårt att få tag på var saker som smör, kaffe och grönsaker.

Vi kunde höra flygplanen ibland då de var på väg till Norge och Danmark men även till Ryssland. Jag tyckte det var otäckt men jag var aldrig riktigt rädd.

Min stora syster träffade sin blivande man under kriget. Han var inte nazist men han trodde på väldigt mycket av deras åsikter. Hemma kom pappa och han i bråk många gånger och det uppstod nästan ett hat mot varandra. Pappa var ju emot nazismen och min systers pojkvän var för. Jag tyckte det var väldigt obehagligt eftersom de bråkade så ofta. Men, i slutet av kriget förstod även min systers pojkvän hur det egentligen fungerade och han vände sina åsikter.


När kriget tog slut så firade hela Sverige mycket. Jag glömmer det aldrig då vi satt framför radion och hörde att det var fred i Europa. En dag jag aldrig kommer att glömma. Alla gick ut på gatorna och firade. Äntligen

Av LS 9 f

DB

1 oktober 2009 19:40

Intervju med Daniel Bildt 89år

Hur gammal var du under kriget?
Jag var ungefär 20 år gammal. Och jag hade nyss träffat farmor som då var 17.
Vart befann du dig under kriget?
Jag jobbade inom millitären och reste runt mycket men under stora delen av kriget var jag i Helsingborg och hjälpte till at bygga bunkrar och sådant.
Hur märktes kriget av just i Helsingborg?
Dels byggdes det många bunkrar och små fästingar i skogsberget. Sen såg man då och då att danskarna åkte runt med stridsbåtar och en gång såg jag ett stridsflygplan flyga över Helsingborg. Sen så var det ransonering på maten (fast de drabbades inte jag av eftersom millitären gav mig mat).
Var du med i kriget på något sätt?
Nej inte direkt, men jag hjälpte till at bygga bunkrar och satt vakt 2 gånger i veckan i en av bunkrarna (den bunkern ligger 400 meter från mitt landställe) och pratade i staden om hur läget var och att det inte såg ut som om de skulle bli krig i Helsingborg.
Var du rädd att kriget skulle bryta ut i Helsingborg?
Nej inte så värst , jag hade ganska god kolla på vad som hände runt omkring däremot var jag tvungen att håla små tal i staden och berätta att kriget antagligen inte skulle ut just här vilket lungnade ganska många.
Var befann sig din familj under den här tiden?
Mamma och pappa både på östermalm i Stockholm där dom var väldigt säkra. Dock fick jag inte reda på fören 3 månader efter att min pappa och en av mina bröder hade avlidit. Det var det enda som var jobbigt under den här tiden. Jag fick aldrig riktigt tid att säga hej då till min bror och far eftersom dom var helt friska sista gången jag såg dom.
Hur var stämningen under den här tiden bland millitären? Var alla rädda, sorgsna?
Mitt intryck under mina nu 69 år i militären har varit att folk alltid försöker att hålla en god stämning och inte bryta ihop, även fast de hände. Så svaret på den frågan är att alla försökte se glada ut och hålla stämningen uppe men innerst inne var alla livrädda.

EVE

4 oktober 2009 22:04

Först vill jag bara säga förlåt för att det är så sen ankomst på min intervju, men har inte fått skriva pga. en hjärnskakning.
Jag intervjuade min mormor och morfar hur deras tid var under andra världskriget.
Det som de minns mycket var hur hela staden släcktes på nätterna, morfar bodde i Göteborg och där var det väldigt noga med mörkläggningen. Hans pappa hade fixat masonitskivor som de hade på fönstren så de kunde ha ljus på kvällarna. Han minns speciellt en gång då han gick hem från en kompis på kvällen att han hade en ficklampa med blåljus som man absolut inte fick rikta uppåt eller framåt utan endast ner på marken. Mormor bodde i Djursholm under andra världskriget och där var det inte så jätte noga med mörkläggningen men de släckte allt utom det nödvändigaste. Hon minns speciellt hur hon fick reda på att det blev krig, hennes mammas väninna som jobbade som historielärare på Djursholms samskola skulle komma på besök och när hon kom var hon alldeles röd i ansiktet och flåsade och pratade om att det blev krig.
I Göteborg såg man en hel del bombplan, då endast engelska som hade fått fel på motorerna. Man fick kuponger för att handla ägg, smör, bröd och kött. Morfar hade ett landställe som ligger mellan Danmark och Sverige, kallat Rörö, dit vågade de inte åka ut sommaren så kriget bröt ut. Han minns att fiskarna på Rörö inte vågade åka ut och fiska pga. minorna. Det han minns speciellt var att hans barndoms kompis som var i militären gjorde tjänst på en ubåt vid namn Ulven som gick på en mina utanför Rörö år 1940. I Göteborg passerade tågen med de tyska soldaterna på väg till Finland och när morfar cyklade hem från universitetet så såg han flera gånger tågen, ”Tyskarna vinkade glatt till mig och mina kamrater, vi kollade på tyskarna och vinkade inte tillbaka”. Han kommer också starkt ihåg att i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning skrev de ”Det är en fläck på Europas karta att en sådan människa som Hitler kan ha makten i en av stormakterna”. Morfar berättade att hans pappa var på sin arbetskamrats bröllop i Göteborg då han hade en tyska till bordet han frågade då hur det var i Tyskland hon svarade ”So Herrlich” vilket betyder så härligt, hans pappa var mycket nedstämd efter händelsen. Morfar var i England i augusti 1939 och det märktes tydligt att England förberedde krig, ”Hela Kensington Garden var ett potatisland”. I skolan var det alltid vilda diskussion varje rast mellan två av hans skolkamrater , ena var tydligen väldigt höger, närapå nazist och den andre precis tvärtom. Morfars mamma sa att redaktör Segerstedt på Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning höll hennes psyke uppe under kriget.
Varken Mormor eller Morfar fick någonsin höra talas om koncentrationslägerna under krigets tid men de minns att de fick höra om kristallnatten. Mormor var utbytesstudent när hon var 14 ett tag i tyskland under år 1935 och bodde i en tyskfamilj. Hela familjen ogillade vid denna tid Hitler. Pappan i familjen ogillade väldigt mycket när han fick marschera under Hitler en dag på torget i kortbyxor. När hon var där åkte de på några utflykter till olika parker och städer och hon minns att när de skulle gå in i en park stod det ”flickor, gå inte in i denna skog med en jude”, på en stor skylt, Mormor ansåg detta som väldigt lustigt och dumt. Hon kom sedan och hälsa på när hon var 17 år, 1937. Flickan som var jämnårig med henne vid namn Dorothea hade då en fästman och han gillade Hitler extremt och var med i kriget mot Sovjetunionen senare. I Djursholm hade flera familjer egna grisar i trädgården. Det kom en slags politisk tant till Djursholm och sa att alla skulle ha en uppgift i samhället, antingen fick man vara brandman eller sjukhjälp. Mormor valde då att vara sjukhjälp och fick öva att lägga bandage genom att rulla bandage runt en tjock tants mage. Under Finska Vinterkriget kom en finsk familj till Mormors familj och bodde hos dom tills kriget var slut, hon sa att de var väldigt trevliga. Alla skulle veta var grannens källare låg ifall det blev en bombattack. Mormor kommer också ihåg att det kom en jude från Danmark som bodde i Djursholm som var väldigt rolig och snäll, han älskade julskinka vilket han alltid tjuvåt hos Mormors familj.

När kriget var slut i Europa minns Morfar som då flyttat till Stockholm att alla hurrade på Kungsgatan och det var massa flaggor, de som jobbade ovanför Kungsgatan tömde sina papperskorgar genom fönstren och det var som massa konfetti.

Ingen av dem förstod inget som hände i Japan. De träffades 1946.

Av Ebba

L.S

13 oktober 2009 20:33

Intervju, WW2 av morfar.

Den 1 september 1939, när jag var tolv år bröt andra världskriget ut. Om jag inte minns fel började jag dagen efter på internatskola i Sigtuna.

Man blev inte alltid mätt i skolan och under kriget serverades mat som inte var riktigt lika ”lyxig” som innan. Det var starkt resonerat överallt. Mest serverades det grovt bröd och fisk, till exempel sill och torsk. På vår skola gick det en pojke vars far ägde ett ”slott” där de brukade jaga älg, så ibland fick vi också älg serverat, men det var inte på skolans bekostnad. Under de tre loven vi hade fick vi kuponger så att vi skulle kunna köpa mat då vi åkte till t.ex Stockholm för att hälsa på våra familjer. Om man inte hade använt upp kupongerna under loven kunde man, när skolan börjat igen, gå ned till fiket och köpa en kvart ljust ”fransk-bröd” för en kupong. Under kriget var ljust bröd ytterst lyxigt. Brödet var stort och man kunde bli mycket mätt på det, det var inte bara en liten fralla utan en hel, stor kvart. Då man köpte brödet fick man under kriget också en blandning av smör och margarin, det var mest margarin, detta kallades ”resturangblandning”. Det var ransonering på bl.a kaffe, te och kött upp till ett år efter kriget om jag inte minns fel.

Skolorna kunde inte elda och därför lades det tredje lovet in – ”Kockslov”. Kocks var ett bränsle man kunde ha istället för olja att elda med. Jag tror att ni idag kallar det lovet sportlov eller höstlov eller något liknande.

I storstäder var det viktigt med ransoneringskort under kriget. Somrarna spenderade jag som barn i Småland. Där var det inte alls lika viktigt att ha ransoneringskort och då köttbilen kom kunde man köpa hur mycket man ville.

Mina vänner och jag blev inte så värst påverkade av kriget. Som barn är man ju mest sysselsatt med dagens sysslor. Men Sigtuna var ju också väldigt lantligt och isolerat på den tiden, det kanske också gjorde att vi inte påverkades så mycket. I tidningar kunde man läsa om andra världskriget. Då Norge och Danmark hade erövrats började vi bli lite oroliga över att Tyskland kanske skulle invadera Sverige också.

Det var inte bara mat som var svårt att få tag på. Runtom i Sverige var det ont om möjligheter för att värma upp husen. Husägare köpte därför ved som de skulle elda med, men de kunde inte lagra all ved de köpte så överallt på gatorna låg vedtravar.

Min familj bodde i London framtill det att jag var fem år. Då flyttade jag ensam till Sverige även om min far bodde kvar i London. Under de 6 åren som kriget härjade fick jag inte träffa min far eftersom man inte kunde ta sig vare sig in eller ut ur England. Dock tog jag emot brev från honom, man såg att vissa delar kunde vara bortklippta – censurerade. Det hade till exempel kunnat stå ”Igår bombades den och den staden.”, men det var bortklippt. Pappa sa att han märkte att bomber fälldes i England och han märkte speciellt av ”Battle of Britain”. Far sa också att V1-, V2- och V3-bomber skickades mot England direkt från Tyskland.

Jag undrar ännu idag hur det var på andra platser i Sverige under kriget.