Madeleine W

12 mars 2012 15:44

Jag har intervjuat min mormor Gunvor, växte upp på andra världskriget.

Andra världskriget 1939-1945

Det var många anledningen till detta krig, för Tyskland det så hårda fredsavtalet i Versailles efter första världskriget. Tyskland förlorade Elsass-Lothringen och sina kolonier i Afrika. De började rusta nästan omgående.

Tyskland fick en ledare, Adolf Hitler. Han klarade inte skolan men däremot kunde han tala eller skrika. Han utnämnde sig själv till rikskansler. Han förbjöd alla partier i Tyskland, utom sitt eget. Hans emblem var Hakkorset 卐, och tyskarnas hälsning till varandra löd ”heil Hitler”, och med höger arm framåtsträckt och lite uppåt.

I september 1939 går tyskarna in i Polen. Engelsmännen ville stoppa dem, men Hitler svarade inte så England förklarade Tyskland krig. Likaså gjorde fransmännen (Österrike var redan då ockuperat av tyskarna.)
Finland var i krig med Ryssland 1939 och 1940.

9 april 140 går tyskarna in i Danmark, som inte hade så mycket till försvar. Judarna som förföljdes redan före krigsutbrottet i Tyskland fick nu fly till Sverige.

Mormor hade ingen TV men radion var på hela dagarna, mest med militärmusik och nyheter. Hitler pratade eller skrek ganska ofta. Radion slutade varje kväll klockan 11 med ett alltid ”god natt”, eller ”sov gott, god natt”, eller ”god natt, sov gott”. Detta var kodad upplysning från Sverige till de flyende judarna på väg till oss om hur och var de kunde ta sig till Sverige i sina små båtar.

Tyskland intar nu också Norge som inte heller hade mycket till försvar.
Sommaren 1940 var mormor i Fjällbacka som ligger mellan Göteborg och Oslo. Där hade försvaret i Sverige byggt en bunker i en trädgård, nära vattnet. En kamouflerad kulle med kanon. I Fjällbacka låg tre ubåtar, där var kustartillerister, flyg och massor med hemvärns-soldater.
När tyskarna anföll Norge kunde man höra i Fjällbacka hur kanonerna på de tyska fartygen sköt. Det var ett buller som aldrig tystnade.

1939-1940 pågick Finlands-kriget som vi i Sverige följde noga. Vi var rädda för ryssarna. Men där blev (för viss del) fred.

I Sverige hade vi mörkläggningar, tjocka svarta papper täckta för alla fönster. Syntes en ljusspringa kom genast och ringde på. Ingen gatubelysning alls. Det var helt svart på vinterkvällarna när mormor skulle gå hem, men det var lugnt. Inget hände. Sverige var ett fredligt land. Kriminallitet förekom så gott som aldrig.


Larm fanns på många tak. ”Hesa Fredrik” tjöt på ett sätt när man skulle gå till skyddsrum och på ett annat sätt när faran var över.
En gång skulle tyska plan landa i Göteborg. ”Hesa Fredrik” satte igång med ett varningslarm. Mormor och hennes familj gick ner i skyddsrummet. Efter 30 min tjöt ”Hesa Fredrik” med entonig signal. Polisen i Göteborg beordrade alla bilar att fort köra ut till flygplatsen och parkera på flygfältet. De tysta planen kunde inte landa och flög bort.

Det var också ransonering i Sverige. Vi hade alla ransoneringskort; klädkupongen och matkupongen och det förekom till viss del till 1947 (två år efter krigets slut.)
Någon import fanns inte.
Vad åt ni? Mjölk fanns det gott om, och i mjölkflaskan (av glas) var det 1 dm grädde. De köpte ofta 8 liter mjölk. Det blev en karott med molskost och 3 hg smör. Vi åt mycket sill och annan fisk, med kokta grönsaker. Vi åt svenska äpplen. Frukt från utlandet fanns inte.
Vi mådde bra, även fast vi alla trodde att vi skulle komma med i kriget.

När ryssarna gick in i Finland i början av kriget var ”Finlands sak vår”. Många svenskar var frivilliga soldater i Finland. Vi trodde nog att det snart var vår tur. I Göteborg fanns Pastor Been. Han samlade in saker i stor skala, sålde, och köpte då och då flygplan som först flög ett ärevarv över Göteborg och sedan till Finland. I Finland evakuerades många barn till Sverige. Mormor fick flera ”syskon” från Finland, Norge och även Holland, ett i taget.

Mormor var 14 när kriget bröt ut, och hon var förlovad när kriget tog slut, 1945. Hon fick aldrig chansen att tala med någon utlänning som tonåring.
1947 reste hon till Italien. Utländska pengar fanns inte på bankerna, men efter amerikanskt flottbesök hade hon växlat till sig lite dollar. Ransoneringskort fick hon inte i Italien.

Alla länderna var med i andra världskriget utom Schweiz och Sverige.
6 miljoner människor dödades under dessa år, 1939-1945.

Gustaf Westlund

18 mars 2012 10:38

1. När fick du reda på att det var krig?
2. Hur gammal var du?
3. Kände du någon som dog i kriget?
4. Hur var det att bo i Sverige, i ditt fall Torekov före, under och efter kriget?
5. Pratades det mycket om kriget eller mörkade man det?
6. När hörde du om Hitler första gången och vad tyckete dunom det ha gjorde?
7. Vad var det närmsta du kom kriget?
8. Märkte du av kriget på ett tydligt sätt?
9. Flyttade folk ifrån Torekov p.g.a Kriget?
10. Hur var mediarapporteringen om kriget?
11. Var du någon gång rädd?
12. Vad var det hemskaste du upplevde under kriget?
13. Vad tror du att din familj tyckte om kriget och hur reagerade de?
14. Märktes det när kriget var slut?
15. Har du något annat intressant att berätta om andra världskriget så gör det gärna :)



Hej Gustaf!

Här kommer enkla svar på Dina frågor men jag talar gärna med Dej över telefonen också eftersom det finns en del ytterligare som kan vara av intresse.


När jag var nio år gick jag i 4:e klass i dåvarande folkskolan /mellanstadiet/ och fick veta via radion att tyskarna gått in Polen samma dag som det skedde. Det var ingen överraskning för oss barn att det kunde bli krig. Far höll sig väl politiskt underrättad och kommenterade alla Hitlers gapiga tal med åtföljande jubel från massorna med slutsatsen att det snart blir krig.
Detta trots att Chamberlain, dåvarande engelske premiärministern, kommit tillbaka från ett möte med Hitler året innan med det kända budskapet till världen ”Peace in our time”.
Ändå trodde vi inte att vi i Sverige skulle bli indragna i konflikten eftersom vi var neutralt land. Informationen förmedlades via tidningar och radio samt genom en del journalfilmer på biograferna.

På våren l940 härjade scharlakansepidemi här och alla sjuka måste isoleras. Det fanns ännu ingen penicillin och följdsjukdomarna kunde bli svåra. Hos oss skickades Olle och jag tvärs över Skåne till Yngsjö där vi fick stanna i 6 veckor. Under den tiden invaderade Tyskland Danmark och Norge. Vi barn på sjukhuset fick inget veta. Men här hemma ute på Bjärehalvön blev oron mycket stor. Man såg krigsfartygen passera utanför Hallands Väderö och fiske och sjöfart blev väldigt lidande.
Hade jag varit hemma just de dagarna hade jag säkert varit väldigt rädd. Som Du nog vet kom sedan Sverige överens med Tyskland om vissa saker som säkert stred mycket mot vår s.k neutralitet. Vi lät tyska soldater på permission resa tåg utmed vår västkust mot att vi i gengäld lovades en ubåtsfri zon ut till stora haven. Där gick sedan de flesta handelsfartygen i konvoj med västerländska krigsfartyg som skydd. Far kallades in en kort period blev snart överårig.
På Bjäre märktes efterhand att krig pågick omkring oss och att vi försökte förstärka vårt försvar. Det kom en hel del unga militärer hit som började bygga kulsprutenästen kring halvöns stränder De flesta finns där ännu idag. Under det finska vinterkriget tog många familjer mot finska barn som evakuerades. Min morbror hade en pojke hos sej i några år.
Vi barn fick också hjälpa till extra mycket med jordbruket eftersom så många var inkallade till militärtjänstgöring. Bondbarnen var vana vid detta men för andra barn kändes det kärvare att gallra betor och plocka potatis m.m

För svenska familjer var nog ransoneringarna mest kännbara. Kafferansoneringen infördes nästan omgående och följdes sedan av ransonering på alla möjliga saker, kött, socker, te etc.
Bensin fick bara yrkestrafiken och där måste dessutom gengas användas för att täcka behovet.
Privata bildäck inkrävdes. På en bondgård var problemen färre. Dels producerade vi själva tillräckligt många livsmedel och dessutom var det möjligt att byta bort- överskottet mot t.ex kaffe. Men även vi fick begära tillstånd för hemslakt av djur.

Det närmsta vi här ute kom själva krigshandlingarna gällde överflygningar av bombplan på väg mot Hamburg etc. Det skickades upp spårljus så man både hörde och såg dessa helvetesmaskiner. På sennatten kunde de dessutom komma tillbaka, några skadade så att de t.o.m kom ner här.- Jag tror att det var minst tre plan som hamnade på halvön under den perioden.

Under l944 kom fler och fler nyheter om tyska koncentrationsläger. Efterhand blev det sedan möjligt för svenska ”Vita bussar” att köra in i Tyskland och rädda de människospillror som fanns kvar åtminstone på en del av dessa platser. På en stor skola i Båstad togs de omhand a v läkare och kunde äta upp sej . De var i karantän så man kunde bara tala med dem över taggtrådsstängsel men vi som hade läst en hel del tyska brukade prata med några medan vi som vanligt väntade på bussen för hemresan. Jag hade kontakt med en polsk flicka som var helt undernärd men f.ö frisk. Hon hade hemska saker att berätta.

Dagen D minns jag mycket väl. Jag gick då på realskolan i Båstad och rektorn kom in och meddelade oss kapitulationen. Det var en stor glädje och en stor lättnad. Våra föräldrar hade säkert under vissa perioder av kriget haft stor rädsla för vad som skulle hända om Hitler lyckades lägga under sej större delen av Europa.

I efterhand kan jag tänka att vi barn fick nytta av kriget genom att det gav småbönder som vi var ett ekonomiskt uppsving. Därmed räckte resurserna till för att låta oss barn gå i realskolan.

Hugo M

18 mars 2012 15:41

Jag har intervjuat min farfar Hans om hans tid under andravärlds kriget
Farfar var ca 10-12 år när kriget drog i gång. Han levde då i södra Skåne på en gård. Men han gick i skolan i Malmö och fick pendla fram och tillbaka från gården till skolan varje dag. Och eftersom lördagar inte var helg blev det inte så mycket fritid för honom.
Eftersom han var väldigt ung när kriget drog i gång så minns han ingenting när Hitler tog makten och det första som händei kriget. Men om man hoppar fram ett par månader har han lite starkare bilder var också tillräckligt gammal för att förstå det som håll på i världen. Han satt och lyssnade på radion med sin familj eller läste tidningen för att veta mer om kriget eftersom det inte fanns någon tv. Men det var mest om Europa man läste om. Asien låg så pass långt bort att man inte fick reda på lika mycket. Självklart visste man att kriget håll på där också men inte så bra som i Europa. Under krigstiden lärde han sig väldigt mycket om själva Europa.
Under krigstiden ändrades samhället en del. När männen behövdes till militärtjänstgöring fick kvinnorna mer jobb än att bara vara i köket. Under den tiden var kvinnorna hemmafruar och bara arbetade i hemmet. Det fick ta männens jobb i industrin och på åkermarkarna. Det var speciellt för både kvinnorna och barnen att männen försvann. Kvinnorna fick arbeta mer än de var vana vid och barnen fick inte se sin pappa på flera år.
Det var inte så mycket prat om själva kriget på gatorna eller i skolan. Man fick mest ta reda på de man ville veta genom att läsa tidningarna eller lyssna på radion. I staden fanns det kartor på hur Europa såg ut i nuläget. Dit kunde man gå om man ville.
Alla var rädda under hela kriget. De visste inte om tyskarna någonsin skulle invadera Sverige. De kunde hända när som helst. Det var när tyskarna åkte igenom Sverige som man blev som räddast. Farfar var aldrig rädd eftersom han begrepp ingenting när han var så ung. Men hans föräldrar var väldigt oroliga.
Det stod om kriget i tidningarna varje dag. Väldigt mycket om Europa, om hur tyskarna försökte besegra ryssarna. Men inte bara om Europa utan även om stilla havsområdena. Men som sagt att man inte visste lika mycket så stod det inte lika mycket om det
Farfar kände inte någon som var med och gjorde militärtjänstgöring men hans framtida fru (som han inte kände då, men har berättat) hade bekanta som tvingades göra tjänstgöring. Hans pappa var för gammal för att göra sådana saker. Men han fick reda på att folk hade gått med frivilligt för att kriga för finnarna mot Ryssarna. Det stod ett citat från de frivilliga i tidningarna som farfar minns väl och det stod, ”Finlands sak är vår”. De menar att det är deras uppdrag att hjälpa finnarna med att besegra ryssarna.
Farfar hade några starka minnen från kriget. En sak var när kriget hade nyss hade slagit ut och hans föräldrar berättade att tyskarna hade invaderat Danmark. Det var ju en riktig chock eftersom Danmark låg så pass nära. Han kunde se på andra sidan vattnet att det var mörklagt medan det var upptänt i Skåne.
En annan sak som han minns väl var de amerikanska bombplanen som ibland tvingades nödlanda på deras mark. Flygplanen var alldeles för skadade efter att nazisterna hade skjutit på dem för att kunna ta sig tillbaka och då tog farfar och hans familj hand om piloterna en stund tills polisen kom och hämtade dem.

Filip S

18 mars 2012 18:49

Frågor om andra världskriget:

1939-1945

Jag har intervjuat min morfar

Varför blev det krig?
Tyskland marscherade in i Polen (jag var då ett år)

Vad är det läskigaste du kommer ihåg från kriget?
När det en dag stod i morgontidningen med jättestora bokstäver KRIG ELLER FRED och när det flög ett främmande bombplan över stan. Lite rädd var jag också när det var mörkläggningsövningar.

Vad är det roligaste du kommer ihåg från kriget?
Gengasbilarna

Var du rädd?
Jag var för liten för att vara rädd under själva kriget.

Vet du någon som var med och krigade?
Nej

Hur påverkade kriget din familj?
Jag tror nog att sammanhållningen stärktes och det var ju positivt, men samtidigt påverkades vi givetvis av att det var brist på många varor. På maten var det ransonering, så man fick inte köpa hur mycket som helst. När man handlade måste man ha kuponger med sig.

Kände du någon som dog pga kriget?
Nej

Hur har kriget påverkat ditt liv?
Äter alltid upp maten (även om jag är mätt) och kastar ogärna saker om de inte är förbrukade eller utslitna.

Hur kändes det när kriget var slut?
Alla kände stor glädje. I butikerna började det finnas saker man aldrig hade sett. Något år efter freden fick jag smaka på banan för första gången. Jag minns att den var svart (övermogen) och hela familjen (4 st) delade med stor förväntan på den.

Är du rädd att det ska bli krig igen?
Lite rädd har jag nog alltid varit, men jag var mycket rädd när jag var ung många år efter kriget. Det ”Kalla kriget” som uppstod efter kriget skrämde mig mycket.

Carl H

18 mars 2012 20:36

Hur såg din familjesituation ut under kriget?
Min familj bestod av Margit och våra två döttrar och vi bodde inte långt från min arbetsplats i Västerås (Hässlö flygplats). Margits släkt kom delvis från Tyskland vilket skapade en del ”spänningar” i släkten, varav några var för och andra emot Hitler. Själv var jag och Margit emot!
Vi var en flygarsläkt och Margits lillasysters man var också officier men avled tyvärr i en flygkrasch.

Sam Hedrén

18 mars 2012 20:59

Jag har intervjuat min mormor Birgitta. Mormor föddes 1935 och var alltså 4 år när kriget bröt ut 1939 och 10 år när kriget var slut 1945. Mormor bodde i Stockholm och påverkades i och med det inte särskilt mycket men hon var fortfarande rädd speciellt när det var mörkläggning.
De fick göra massor av olika övningar som t.ex flyglarmsövningar då de testade flyglarmet och de fick pröva på hur man skulle göra om larmet skulle gå på, samma sak gjorde de med skyddsrummen, de fick kolla hur det såg ut och pröva på hur man skulle göra om Stockholm skulle bli attackerat. Man fick inte köpa hur mycket mat eller kläder som helst utan man fick en slags kupong som kallades för ransoneringskort som man lämnade in och då fick man ta en viss mängd av vissa saker och samma sak gällde kläderna, det var nämligen ransonering eftersom att det var ont om resurser och livsmedel i Sverige då. Man behövde även ha en evakuerings plats som man kunde ta sig till ifall Stockholm blev attackerat och då köpte mormors pappa ett ställe nära Mariefred som heter Ulriksberg, dit skickades de några gånger för att pröva på hur de var och de var även tvungna att gå i skolan där vilket inte var någon större hit hos mormor speciellt inte då det bara fanns torrdass där. En grej som dock var lite lyxigt då var att de bodde på en stor gård där de kunde få hur mycket mjölk och grädde och annat gott som de orkade, grädde fanns nästan ingenstans för det skickades iväg någonstans ut i världen. Mormor tyckte det var jätte jobbigt när det kom gäster för de tyckte att mormor och familjen hade det jätte bra och var lite bortskämda för att de fick grädde så mormor åt inte mer grädde efter det.
Varje kväll så var det nyheter på radiostationen TT och då skulle det vara knäpptyst så att mormors pappa kunde höra vad som hände ute i välden.
Mormor hade även ett hembiträde som kom från Norge som alltid var så orolig efter som att Norge blivit ockuperat av tyskarna.
Men år 1945 i maj var mormor 9 år och då var kriget slut och mormor och hennes familj stod på kungsgatan och vinkade till alla soldater som åkte förbi, det var mycket pengakastande överallt och alla var mycket glada, även mormors hembiträde var jätte lucklig, hon bara grät av lycka eftersom att kriget var slut och hennes familj var oskadd.
På kungsgatan fanns det inte bara glada svenskar utan också ännu gladare norrmän, mormor och hennes bästa kompis sprang omkring och var med på foton lite här och var.

Sofia G

18 mars 2012 22:01

Intervju-Andra världskriget

Jag har intervjuat min gammelfarmor, Kerstin, min farmor, Ulla och hennes bror, Stig.


1939 då kriget bröt ut var Kerstin 23 år gammal. Hon bodde i Sverige och var förlovad med Herbert, som var tysk. 1941 gifte de sig i Sverige. Därefter flyttade de sedan ner till Tyskland.

De bodde i Västtyskland (den engelska sidan) och där var Hitler inte populär. När han kom till makten 1933 kände de ibland på sig att det skulle kunna gå så långt att det blev krig.

Herbert jobbade på familjeföretaget, som gjorde småmotorer, nere i Tyskland. 1942 föddes min morfar, Bengt, i staden Leipzig.

När de bodde i Tyskland hade de speciella regler vad de fick vara, göra och säga. Det var olika regler för Kerstin och Herbert eftersom Herbert var tysk och Kerstin svensk.
De fick några vänner som Kerstin fortfarande har lite kontakt med. När Kerstin bodde i Tyskland hade hon inte några judar i sin bekantskapskrets.

Sex mil ifrån Dresden hade de sin fabrik. På nätterna och när det var mörkt var de som ”mest rädda”, för det var då fiender bombade staden. De var rädda att de skulle börja bomba dem också, beskrev Kerstin.
Kerstin var inte rädd hela tiden. Hon levde som innan kriget. ”Visst var man lite orolig men inte så att man tänkte på att det var krig hela tiden.”

1945 flydde min gammelfarmor med Bengt till Sverige. Herbert stannade och jobbade på firman innan ryssarna tog den. Kerstin hade då varit i Tyskland i fyra år. Kerstin och Bengt åkte med Folke Bernadottes Vita bussar upp till Sverige, från Tyskland till Danmark och sedan upp till Svenska gränsen med båt. Resan var mycket tröttsam. De Vita bussarna skickades ner till Tyskland för att hjälpa judar, svenskar och andra européer.
Med på resan upp till Sverige hade Kerstin inga vänner. ”Man lärde känna någon och nästa dag gick man åtskilda vägar och sågs aldrig mer.” sade hon.
Även fast Kerstin och Bengt var svenskar behövde de gå igenom säkerhetskontroller och alla deras ägodelar kontrollerades.

När de väl hade kommit in i landet bodde Kerstin och Bengt hos Kerstins mamma, Märta, i Surahammar.
Kerstin jobbade i hemmet. Det gjorde de flesta kvinnor under andra världskriget.

1947 kom Herbert också till Sverige efter att ryssarna hade tagit familjeföretaget. Innan ryssarna tog företaget gick det väldigt bra för det, för att de sålde mycket utrustning till armén.

Kerstin och Herbert handlade på ransoneringskort både under och efter kriget, men de fick tag på allt de behövde. De hade alltid mat på bordet och Kerstin var aldrig hungrig, berättade hon. Dock var det lite svårt att köpa frukt för dem. De fick ägg och mejeriprodukter från fabrikens kunder. Från firman fick de låna en bil när de behövde. Kerstin upplevde sjukvården som väldigt bra. Den påverkades inte så mycket av kriget.

Efter kriget när de skickade ner brev från Sverige till deras vänner i Tyskland, var de inte säkra på att de kom fram, för att båda länderna hade en så stark censur. De kunde stryka över ord, ta bort meningar, till och med riva brevet om det inte var tillåtet att skriva så. Det var lite tråkigt men tur att man kunde skicka brev över huvud taget.

Min farmor, Ulla, var 10 år när andra världskriget bröt ut. Hon bodde i Finland med hela sin familj.
Lennart Högdal, farmors pappa, var med i kriget i 3-4 år. Han red ut med mat till soldaterna vid fronten i den iskalla vintern. Det gjorde han vid staden Svir. Han vaktade även ryska fångar i Vasa några år. Det vill säga de som inte frös ihjäl ute i den bittra kylan. Lennart blev bra kompis med de ryska fångarna. Fångarna hjälpte Lennart en gång när han råkade somna och någon överste kom för att kolla att han skötte sitt jobb. De ryska fångarna väckte då Lennart.

Det bombades i Nykarleby, i närheten av där Högdalssläkten bodde. Fienderna ville bomba bron i staden men missade den, som tur var. Lite senare bombade de i Jakobstad som var den lilla byn där farfar bodde. Ullas pappa kom då hem från kriget och hjälpte till hemma.
När någon såg ett bombflygplan som de trodde skulle bomba i staden, slog de på en järnstång som hängde i luften för att varna befolkningen och säga att de skulle springa till skogs. Fienderna bombade bara städerna och inte naturen runt om. Det var en fattig liten by. Därför hade de en järnstång istället för en klocka.
För att inte bombflygplanen skulle hitta städerna när det var mörkt, fick alla hushåll dra för sina gardiner eller släcka alla lampor.

Veiko var familjen Högdals häst. Han var med i kriget i tre år och kom sedan tillbaka mager och vanskött men ändå glad att få komma tillbaka. Stig, farmors bror, sade att Veiko kände igen sig när han kom hem.

Alla i Finland handlade mat med ransoneringskort. De fick alltså inte så mycket mat var. Eftersom Högdalsfamiljen bodde på en gård hade de fri tillgång till ägg, mjölk, fläsk med mera. De sålde lite till andra familjer och hade det därför ganska bra.

Farmors bröder, Stig och Rolf, brukade gå till tågstationen där de tyska soldaterna steg av för att sälja öl till dem så att de kunde tjäna en slant.

Båda dessa intervjuer har varit jätteintressanta. Jag har lärt mig lite mer om hur det faktiskt var att leva under kriget. Ett stort tack till både Ulla och Kerstin från mig!

Axel M

18 mars 2012 22:04

WW2 Intervju Axel M Simon Liliekvist
Jag har intervjuat en man som heter Simon och är nu 87 år

Hur gammal var du när kriget bröt ut?
14 år
Hur påverkades du som individ av kriget?
Han förstärkte sitt engagemang på sjövärdsåren och sökte till sjökrigsskolan som sedan ledde till sitt tjänstgöring för den svenska flottan.
Han och andra av sina närstående valde att göra något och hjälpte judar och England samt dess allierade på alla sina möjliga sätt.
Hur påverkades Sverige som land i helhet?
När man köpte vissa livsmedel var man tvungen att använda ransoneringskort då Sverige hade begränsat med livsmedel som t.ex bananer, kaffe
Friskaste tiden någonsin i Sverige då man t.ex bara fick dricka ett begränsat antal liter sprit per månad.
Gemmenskapen blev starkare i landet då man har en gemensam fiende.
När man fick större kunskap om judeförföljelserna började det svenska folket engagera sig och hjälpa till på flera olika sätt.
Även fast Sverige uppgav sig vara neutrala var dem ändå på England och dess allierades sida men dem var tvungna att ljuga för både tyskar och ryssar för att inte bli invaderat.
Ryssarna hade torpederat en gotlandsbåt och han var med på räddningsuppdraget och räddade då b.la en av Sveriges flygvärnsgeneraler.
Saker som bananer och kaffe fick man inte fram utan man fick använda sig av produkter som seqoria som var en sorts kaffe ersättning.
Fanns det några tydliga samhällsändringar där du bodde?
Engelsmännen tappade bomber runt om i Malmö för att dem behövde nödlanda. När dem tappade bomberna bildades kratrar av fallhöjden men den hade desarmerat bomberna så att dem inte exploderade och skadade befolkningen i Malmö.
Istället för vanliga lov som t.ex påsklov hade man ett så kallat kokslov då man stängde ner skolor och värmde inte upp dem. Man gjorde detta eftersom man ville spara så mycket energi som möjligt.
Om man tog en tur på stan kunde man se stora förändringar då det fanns tidningsartiklar överallt som på något sett relaterades till kriget.

Deltog du eller några av dina närstående i kriget på nått sätt?
Han tjänstgjorde i marinkåren och hjälpte England och dess allierade medan man så gott man kunde stod emot sammarbete med Ryssland eller Tyskland för att då inte bryta sin neutrala status. Han skänkte också stora summor pengar för att hjälpa utsatta som t.ex judar i Danmark och i andra länder.
Om du gjorde det vad var det som gjorde att du var villig att delta?
Simon tyckte att det var det rätt att hjälpa judarna och engelsmännen samt så fanns det en allmän värnplikt i Sverige som då ``tvingade`` alla att tjänstgöra.
Hur höll du dig uppdaterad om hur det gick i kriget?
Nyheter från Storbritannien var en tidning som kom varje vecka till Malmö då man fick mycket information hur det gick i kriget samt fanns det en radiokanal som direktsände om kriget.
Fakta:
År 1936 Berlin: Han var på OS i Berlin då Tyskland var hur säkra som helst att dem skulle vinna i majoriteten av grenarna fast i t.ex den viktigaste grenen (sprint) förlorade den tyska sprintern mot en amerikansk. Hitler (mannen som skulle dela ut medaljen) vägrade att ge en medalj till en amerikanare då han var så besviken.
År 1939 Berlin: Simon bevittnade tyska luftskutsövningar på hans semesterbesök i Tyskland. Samt när dem skulle besöka en restaurang var dem tvungna att säga Heil Hitler för att få entré men dem vägrade och besökte istället en annan restaurang.
År 1941 Malmö: Han såg den Norska flottan förflyttas till Oslo för att förbereda sig för den tyska invasionen.
Malmö: Alla bilägare beordrades att parkera sina bilar på flygplatsen bulltofta för att förhindra det tyska luftvärnet att landa samt beordrades båtar att blockera kajen.

Alice N

18 mars 2012 22:19

Jag intervjuade min mamma, som berättade hur min mormor hade upplevt kriget.

När min mormor Anni var 13 år, så var hon tvungen att fly från Tyskland. Tillsammans med sin syster och mamma. Mormors mamma hörde på radion att ryssarna var två kilometer bort från Marienverder, Ostpreussen där de bodde. Om de inte flydde därifrån så skulle de bli dödade. Kriget hade pågått i fyra år men det hade inte bombats där hon bodde ännu. Mormors pappa fick köra röda kors tåg under krigstiden. Han ville inte vara soldat. De fick lämna sin bostad med endast en liten tygpåse med nödvändiga saker i. I 30 graders kyla började deras flykt genom Tyskland. Första anhalten var att ta sig över en stor flod, kallad Wislau med en färja.
De stod längst fram i kön till färjan, de bad om att få komma med på färjan men det var fullt på den så de fick inte följa med. Färjan åkte iväg, 1500 meter ut så exploderade båten så de hade en väldig tur, att de inte fick följa med. Det var ryssarna hade torpederat båten, de hade skickat bomber under vattnet som gick upp till båten. De försökte istället att komma över floden på ett annat sätt. De hittade en järnvägsbro som var en provisorisk övergång för tåg. När de hade gått halvvägs på väg över järnvägen så kom ett tåg bakom dem, de trodde att de skulle dö men tåget saktar in och de hann springa över till andra sidan.
Det tog ungefär två veckor att gå till Berlin, ibland fick de även lift av bilar men de gick mest själv. De enda de klarade sig på var torrt bröd med marmelad, de hade haft med sig maten när de hade lämnat sitt hem. Eftersom att det var 30 graders kyla så fanns det ju snö, för att kunna överleva så smälte de snön och drack den. Mormor svalt nästan ihjäl, hon vägde 40 kilo vid 13 års ålder. Min mormors syster var lite starkare så hon stod emot sjukdomar bättre men min mormor fick bland annat lunginflammation fast trots utan läkare så klarade hon sig.
De vandrade och vandrade, tillslut kom de fram till ett Berlin som stod i brand. De var de värsta bombningarna befann sig i Berlin under hela världskriget, de som inte hann ned till skyddsrummen brann upp men som tur var så hann mormor och hennes familj ner. Där inne så fick alla sova trångt på golven, de fick knappt någon mat eller sömn. Man hörde bombningar hela tiden. I ca två veckor bodde de där. När de sedan lämnade bunkern för att ge sig av då bombningarna hade avtagit så såg hon att det låg uppbrända kroppar på marken, soldaterna hade slängt fosfor ner från bombplan på människorna. Döda kroppar låg överallt.
De fortsatte vandra mot norra Tyskland, mot Kromasel. Min mormor hade fått kallbrand under tiden hon var i bunkern, hon hade hög feber och var jätte sjuk. Mormors mamma, Ottilia misstänkte att hon hade en infektion så de hittade en läkare på vägen. Läkaren berättade att hon hade kallbrand i tummen och om hon inte tog bort kallbranden så skulle hon få ta bort hela armen. För att de skulle undvika det så fick de skära bort tummen med kniv, utan bedövning. De hade ju inga medicinska verktyg under tiden det var krig.
De fortsatte vandra, till en bondgård där de tog emot flyktingar. På bondgården, i kromasel fick de jobba hela dagarna, i tio timmar. De fick bland annat plocka sockerbetor ute på åkern och hon fick hjälpa bonden att slakta lamm. Varje gång de gjorde misstag så fick de gjorde fick de stryk, som att t.ex tappa porslin vilket hon gjorde ofta då hon hade stora fantomsmärtor i sin bortskurna tumme. Mormor och hennes familj bodde där på bondgården fyra år, Efter de fyra åren var mormor nitton år gammal. Mormor var så trött på att vara där, hon orkade inte mer så hon tog ett tåg upp till Sverige. Hennes familj stannade kvar, de vågade inte fly till Sverige för att alla tyckte så illa om tyskarna efter kriget. Därför trodde hennes familj att det var bäst att stanna i Tyskland.
Men mormor trodde att det skulle bli bättre i Sverige, så hon tog risken. I Sverige bodde hon hos en familj. Hon jobbade som en husa, där hon städade, lagade mat och tog hand om familjens barn. Där fick hon bo under deras trappa på en matta, hon levde på deras matrester. I ungefär ett år bodde och jobbade hon där. Hon tröttnade så hon slutade jobba hos dem och började istället jobba på ett gammalt skådespelarhem som hette ”Höst Sol”. Där bodde hon och jobbade som restaurangchef. Där på ”Höst sol” träffade hon min morfar Gerard och de gifte sig.
De flesta i mormors släkt dog, vissa av dem var soldater. Den yngsta var bara 15 år. Mormors pappa, Wilhelm överlevde kriget, han hamnade i ryskt koncentrationsläger men blev frisläppt efter två år. Min mormors mamma hittade honom med hjälp av röda korset. Han var skadad efter krigsåren, han blev psykiskt sjuk och hade fått reumatism på grund av bombningarna mot tågen.

Ebba J

18 mars 2012 23:30

Jag har intervjuat Birgit om WW2.

Hur gammal var du när andra världskriget bröt ut?
18 år
Var bodde du?
Jag bodde med mina föräldrar i Sverige
Påverkades du av kriget?
På vilket sätt? Man hörde dagligen på radion om bomber och sånt som hade hänt i kriget. Det var verkligen hemskt.
Hade du någon anhörig i kriget?
nej det hade jag inte.
Har du några intressanta berättelser från kriget? Kanske någon familjemedlem berättat någon historia?
det var massa olyckor under krigets gång. Jag kom ihåg en berättelse om en färja som sjunkit.
Fick ni lära er mycket om kriget i skolan?
nej inte så mycket .
Influerade dina föräldrar dig om hur du skulle tänka om kriget? Sa att deras åsikter om var de ”rätta”?
nej, de lät mig tycka vad jag ville. Vi pratade inte så mycket om det.
Ändrades era matvanor pga. kriget?
Man fick snåla med maten eftersom det inte fanns lika mycket nödvändiga råvaror längre. Resoneringskort infördes vilket betydde att den slags mat det fanns mindre av fick man bara köpa i en begränsad mängd. Varje gång man handlade en sådan vara använde man en kupong från resoneringkortet. På t.ex restauranger fick man också lämna kuponger, likaväl i tygaffärer. Det hände ofta att man fick byta varor med vänner, släkt och grannar.
Var det några specifika förändringar som du kommer ihåg ni fick göra pga. av kriget?
Sveriges tillgångar var , som sagt, ransonerat . Bensinen behövdes annanstans än hos oss civila, därför blev den ersatt av gengas som de flesta bussar och bilar då var tvungna att drivas på. Jag kommer också ihåg att vi satte upp mörkläggningsgardiner för att flygplan inte skulle kunna se vårt upplysta hus.
åkte ni på någon resa? Hur var det där?
nej , resetågen gick inte utomlands för andra länder var i krig. Fast man kunde fortfarande resa inom Sveriges gränser.

Sofia L

19 mars 2012 11:41

Jag har intervjuat min mormor Ingalill. Andra världskriget, år 1941, mormor var då 10 år.

Bakgrund:
Under år 1941 var det krig över hela Europa. Sverige var ett neutralt land och Tyskland hade sedan tidigare fått tillåtelse av Sverige att passera svenskt luftrum. Våra grannländer Norge och Finland var då redan i krig och Tyskland hade intagit Norge.
I Norge tog den tyskvänliga Vidkun Quisling över makten, och han försökte få sitt folk att samarbeta med Tyskland. Quisling kallades också för ”landsförrädaren”.
-
När tyskarna hade invaderat Norge började alla kyrkklockor ringa. Eftersom det var mitt i vardagen blev alla oroliga och undrade varför de ringde just då och vad som hade hänt. Senare fick man veta att Norge hade blivit ockuperat av tyskarna. Målet med detta var att tyskarna ville ha tillgång till de isfria hamnarna uppe längs Norges kust. Sverige exporterade järnmalm till Norge och det var det som tyskarna ville åt.

Det var ganska svårt att få information om vad som hände runt omkring dem när kriget höll på. En orsak till att man inte kunde hålla sig uppdaterad om vad som hände var att det var en dålig tillgång till tidningar ute på landet, det var också svårt att få in radiokanaler för dem som hade radio och mycket information spreds via det man hade hört från andra byar.

Under kriget var allt livsmedel tvunget att delas upp, då det var svårt att importera så mycket från andra länder. Man fick ransoneringskort och visade upp dem när man handlade mat för stämpla av hur mycket man handlat av det.
På gården mormor bodde på hade de det ganska bra då de fick all ”basmat”, som till exempel mjölk, kött och smör m.m Eftersom mormors familj också var ganska stor, så de kunde ibland få onödigt mycket av vissa saker, som till exempel socker eller något annat. De brukade då dela med sig av det till andra som kanske inte hade så mycket mat.

Den 9 oktober 1941 nödlandade ett tyskt flygplan, en Junker 52, på en åker i Äppelbo utanför småskolan, som min mormor då gick i. Det tyska flygplanet varit påväg från Oslo till Finland, när planet hade förmodligen fått något motorfel eller slut på bensin. Mormor och några andra cyklade från skolan till det ställe där det tyska planet landat. Alla var nyfikna på det som hänt men samtidigt då lite rädda att kriget tillslut hade kommit till Äppelbo.
När planet landat klev den tyska besättningen och passagerarna ut med händerna uppsträckta. Planets passagerare hämtades av bilar som tog dem till Vansbro. Därifrån fick de åka i en egen första klass-vagn med tåg tillbaka till Oslo. Besättningen fick bo hemma hos hemvärnschefen medan svenska mekaniker från flygflottiljen skickades för att laga det tyska planet.
Dagen därpå kunde planet sedan lyfta och för att kunna få upp det i luften igen så hjälptes man åt att ta ner telefonstolpar som var i vägen och fylla igen diken med jord och annat så att man kunde använda den sträckan som startbana åt flygplanet. När det tillslut kom upp i luften cirkulerade det ett varv över byn och liksom vinkade med flygplansvingarna ner mot Äppelbo.


När kriget pågick var mormor bara 10 år och hon tyckte det var ganska oroväckande när tyskarna hade invaderat Norge. Man var rädd att de skulle ta Sverige också.

På granngårdarna bredvid dem, blev många inkallade och då fick mormors familj hjälpa till hos många runt omkring dem. Mormors pappa hade något fel på hjärtat och blev därför inte inkallad till försvaret.

Efter kriget fick mormor veta att de kvinnor som hade en samhörighet med Quislings anhängare, blev tillfångatagna av norrmän som var emot Quisling och klippte av deras hår. På de sätt blev de märkta som Quisling-anhängare, vilket föraktades av norrmännen.

Carl Höggren

19 mars 2012 13:17

Intervju andra världskriget
Intervjun är baserad på min farmors fars (Major Carl Bergström) brevväxling med två utländska kollegor i Polska flygvapnet och deras familjer. Under andra världskriget var han verksam som bombflygare och ledde en flygvapenskola (Flygvapnets Centrala Skolor) i Västerås.
Vad hade du för position och roll i det Svenska flygvapnet?
Jag var med och grundade flygvapnet år 1926 och var vid andra världskrigets utbrott chef för en av flygvapnets skolor i Västerås. Jag var också bombplanspilot och patrullerade den Svensk/Danska gränsen efter Tysklands angrepp mot Danmark och Norge år 1940. Dessutom var jag med och flög hem Caproni (Italienska stridsflygplan) från Italien hem till Sverige under 1941 som Sverige köpt från Italien, som för övrigt inte var några bra plan, utan rent ut av värdelösa. Efter kriget blev jag chef för ”Första Flygeskadern” i Göteborg där jag var fram tills jag pensionerades runt 1960.
Hur såg din familjesituation ut under kriget?
Min familj bestod av Margit och våra två döttrar och vi bodde inte långt från min arbetsplats i Västerås (Hässlö flygplats). Margits släkt kom delvis från Tyskland vilket skapade en del ”spänningar” i släkten, varav några var för och andra emot Hitler. Själv var jag och Margit emot!
Vi var en flygarsläkt och Margits lillasysters man var också officier men avled tyvärr i en flygkrasch.
Hur var Sveriges militära beredskap under kriget?
Som alla andra blev vi väldigt överraskade när Nazityskland anföll våra grannländer Danmark och Norge. Vi kallades ut till kontinuerlig patrullering med order att bomba allt som lämnade Danska hamnar som var på väg mot Sverige. Våra fruar satt på mässen i Västerås och grät tillsammans med andra familjemedlemmar, i hopp om att få se oss igen.
Sverige hade knappast stått emot ett tyskt angrepp under denna tidsperiod, och turligt vis anföll de aldrig oss. Vår regering valde för övrigt en ”feg” politik som gick ut på att hålla Sverige neutralt, något som jag själv var emot dvs. politiken i sig. Exempelvis. genom att låta Tyska soldater transportera sig genom landet, eller att vi sålde järnmalm till dem.
Berätta om några minnen från kriget.
På det stora var det relativt lugnt, jämnfört med andra länder. Det var däremot brist på ganska mycket, olja, mat m.m Det var mycket mer självhushåll än vad det är nu för tiden. Jag minns hur jag vid vissa tillfällen fick jaga förrymda grisar som rymt när vi glömt att stänga ladugårdsdörren.
Vi hade rätt mycket kalas, mässfester, för att hålla oron borta. Man klädde sig i finkläder, dansade, drack och hade det kul 1-2 gånger per vecka.
Det mesta man köpte var ransonerat och man fick endast köpa en viss mängd av livsmedel men även kläder och andra saker. Klippkuponger fick man ett visst antal av per månad och när dessa var slut fick man vänta tills nästa månad, men självklart fanns det också en svart marknad. Bensin fanns knappast alls istället kördes bilar på gengas som framställdes i ett aggregat fastmonterad på bilens bakdel.
Osäkerheten och rädslan för krigets utgång var något som präglade vår och många andras vardag i form av anspänning inför all beredskap och oro för utländska vänner, och hur dessa mådde.
Du nämner ”utländska vänner”, kände du några som var direkt inblandade i kriget?
Ja, det gör jag. Redan år 1934 blev jag nära vän med två polska flygofficierare, Henrik Dabrowski och Janoz Meissner och deras familjer. Vi besökte varandra under 30- talet då det fortfarande var hyfsat lugnt i Europa. På senare år när kriget var igång höll jag kontakten med dem och deras familjer genom brevväxling. Männen stred från England och deras familjer var i Krakow respektive i internerings- läger i Litauen. Eftersom de inte hade möjlighet att ha direktkontakt (männen och deras familjer) fick jag vara en mellanhand. Janoz fru, Sofia och barn, hjälpte jag genom att skicka pengar och mat till dem, men allt eftersom kriget pågick blev det svårare och svårare.
Henriks judiska hustru, Marja, var allra svårast att hjälpa. Jag vet dock att mina brev betydde mycket för dem och jag fick mycket tacksamhet i gengäld. De led brist på mycket, och svårast var det för dem att inte veta hur deras nära och kära hade det, eller om de ens var i livet. År 1942 tappade jag kontakten med Henrik och hans hustru, men fick ett nytt brev från en uppgiven Henrik några år efter krigets slut. 1947 berättar han att hans familj mördats på Auschwitz, bara hans 9-åriga dotter hade överlevt och han förstod att de brev han skickat hem som lästs av Gestapo var en faktor till att de deporterats till Auschwitz. Han berättade att Janoz flyttat hem till Polen och blivit kommunist, något han såg som ”förräderi”.
Som han uttryckte det ”sju års kämpande för Polands frihet och det här blev resultatet, en kommunistisk lydnadsstat.”
Allt det som hände Janoz, Henrik och deras familjer visar bara på hur tursamma vi var i Sverige som inte behövde ta del av det hemska som hände i andra länder, i alla fall inte i samma utsträckning.
Vad är ditt absolut bästa minne från krigstiden?
Fredsdan såklart, den dagen då alla kyrkklockor i Sverige ringde. Jag minns också min första kopp kaffe efter kriget, då ransoneringen så småningom upphörde. Tidigare gjordes det på surrugat vilket smakade väldigt äckligt, jag kommer aldrig glömma den beska smaken.

Viktor.B

19 mars 2012 13:21

Intervju WW2 Viktor Barry
Jag intervjuade min morfar Hans Holmberg.
Hur gammal var du under kriget?
5 år vid början 10 vid slutet (39-45).

Hur påverkade kriget dig?
Man fick träna mörkläggningsövningar och man behövde ha ett skyddsrum. Lite då och då var det övningar som man skulle göra i skyddsrummet. Skolan flöt på normalt med några övningar då och då. Det var ett hett samtalsämne dock men många lärare ville att vi inte skulle oroa oss och istället fokusera på våra studier. Det var häftigt att se alla amerikanska och brittiska stridsplan som hade nödlandat i Skåne
Var det många flyktingar från t.ex Danmark som kom till Skåne?
Ja, min mamma ägde en affär där många judar som flytt från Köpenhamn kom. Hon tog hand om dem och gav dem mat och ställen att bo i.
Fanns det något sätt för er att hjälpa länder som var i krig?
Man kunde skicka mat i kartong till familjer. Vi skickade mat till en judisk familj i polen och i matkartongen hade vi lagt vår adress så att de kunde skicka brev till oss. Vi fortsatte med att skicka brev och presenter till dem ända in till 50 talet.
Under finska kriget så skickades många finska pojkar till Finland och vi hade en pojke i min ålder som bodde hos oss.
Fanns det några svenska soldater med i kriget?
Många anmälde sig frivilligt till t.ex finska vinterkriget
Man kunde anmäla sig om man ville för att åka ut och kriga.
Hur var livet efter kriget?
Långsamt normalt efter kriget. Det var ransoneringar blev bra tillslut. Bra för att industrin kunde fortsätta eftersom att Skåne inte var inblandad
Livet började långsamt bli normalt igen, det var inget man bara kunde skaka av sig direkt utan det var omtalat väldigt länge.
Det var bra dock för de svenska fabrikerna eftersom att de kunde ligga på högvarv och producera massor av produkter till länder som hade drabbats hårt av kriget

Richard Martin

19 mars 2012 13:22

- Vad jobbade dina föräldrar med under kriget?

- Min pappa var befälhavare över hela övre Norrland och min mamma var hemmafru.


- Hur gammal var du när kriget bröt ut?

- 8 år



- Berätta om några minnen du kommer ihåg?

- Jag kommer ihåg att på kvällarna så la man alltid träskivor som täckte fönsterna, det var till för att flygplan inte skulle kunna se oss. Jag kommer också ihåg att man hade ransoneringskort som man behövde hushålla med för att kunna köpa bröd, mjöl etc. Man kunde också byta kort med varandra.



- Var det något du tyckte var extra spännande?

- Ja, på natten när det var mörkt och mycket snö på vintrarna så åkte det vita lastbilar över till Finska gränsen och lämnade varor, jag vet inte vad det var för varor dock. Man var väldigt rädd att Tyskarna skulle komma från norska sidan och ta Sverige, så min pappa låg på gränsen mellan Sverige och Norge, han skrev också ett brev till min mamma ”om jag inte skulle komma tillbaka”. Det har jag kvar än idag.

Louise J

19 mars 2012 13:24

Intervju – Andra världskriget
Med Svante hag

Hur gammal var du när Andra Världskriget ägde rum?
- Jag var 7- 8 år när det började och 13 när det slutade.
Vart var det du bodde under den tiden?
- Jag bodde i Bromma i ett hyreshus tillsammans med 12 andra familjer.
Hur påverkades din familj av kriget?
- Sverige var isolerad eftersom att alla Sveriges grannländer var med i kriget. Man kände sig ständigt orolig över om Tyskland skulle angripa Sverige eller inte. Vi hade mörkarläggning ibland om de hade varnat oss eller så hade vi mörkerläggnings övningar som gick ut på att om en man gick utanför på gatan skulle man inte se något ljus alls. Skyddsrum fans också i huset om det skulle komma en attack. I hyreshusen vi bodde i fans en vakt som skulle hålla husets panna varm. Vedträn var det man eldade med för det fanns bra tillgång till det. Man fick famnved som det kallades, vedstycken stor som en famn. Det fraktades otroligt mycket ved via tåg till Stockholm och storstäderna. Folk började lagra ved så all på all yta som fanns. På trottoarerna fans högar av vet vilket vi barn tyckte var kul, eftersom att det var jättebra att bygga kojor med.
Judehatet var stort under Andra Världskriget kände ni av det i Sverige också?
- I Sverige var det många som inte var angelägna om att Judar skulle ha det bra. Man släppte inte in Judiska flyktingar i landet i början av kriget, men jag kände inte av något av det.
Var det något annat som påverkade er vardag?
- Ja, för att man inte kunde frakta så mycket varor till Sverige under den tiden så hade man ransonering. När man ransonerar så ser man till att alla får lika mycket av allt. De gav varje familj ett slags stämpelkort som hade hur mycket man fick köpa av en slags vara. Det var inte så jättemycket mat man fick och att köpa exotiska frukter och så dant existerade inte. Det var även klädbrist eftersom att bomull var man tvungen att exportera och ull fanns det inte nog av, man använde då istället konstull som var en restprodukt från när man tillverkade papper.
Du berätta att ni inte hade så mycket olika sorters mat, vad var det ni oftast åt?
- Man åt det som kom från Sverige och säsongs vis, som äpplen och päron. Vi åt även mycket rotfrukter och fisk, vi åt nog strömming en gång i veckan. Man åt mycket fler olika sorters fiskar då än vad man göra nu, för då var vattnet inte lika förorenat så man kunde äta t.ex gädda och sådans fiskat som vi inte äter idag. Något annat var att om man gick till ett bageri så kunde man inte få någon bakelse med grädde eller smör, det gick inte att få.
Berätta lite om hur det var i din familj?
- I Sverige hade man planerat att om det skulle bli krig så skulle man evakuera alla barn till bus och bondgårdar på landet. Föräldrarna evakuerades inte men barnen så jag fick lära mig att ta hand om min mindre bror Torgny tidigt, för jag skulle bli tvungen att göra det om vi evakuerades. Privatbil fick man inte köra om man inte hade lov, för att det inte fanns så mycket bensin. Min pappa jobbade på ett Amerikanskt företag och hade lov at köra bil utanför Stockholm, han var ofta borta och när han var borta kunde han byta till sig kött och liknande från bönder emot kuponger.
Hade ni kontakt med någon som bodde i ett land som var med i kriget?
- Min fars jobbarkamrat bodde i Finland och vi brevväxlade med deras familj. Finland var då i krig med Tyskland, och de led oerhört. Det mesta var förstört så det var inte lätt att få tag på saker som mat till andra tillhörigheter. Det finns ett utryck som lyder ”Finnlands sak är vår” vilket betyder att Sverige måste hjälpa finnland. Vi gjorde som många andra familjer i Sverige, vi skickade över lådor med allt från tvålar, tandkräm, mat och kläder med mera. De togs även in flera Finska barn till Sverige för att bo hos Svenska familjer. Det gjordes för att skydda barnen man jag tycker själv att i längden är inte bra att skilja familjer åt.
Hur var det när freden kom till Sverige?
- Man var lättad att det var över, nu skulle allting bli bra. Samhällsomvandlingen som skedde under mellankrigstiden med folkhem, semestrar, socialdemokraternas tankar om lika behandling allt det skulle komma nu. Sverige var unikt efter kriget på så sätt att våra industrier inte var förstörda eller bombade. Jag var inte så gammal då men det var framför allt en lättnad och att man inte var rädd för att Tyskarna skulle invärderat längre.

Mathilda B

19 mars 2012 13:28

Intervju WW2 - Viveca Boman, 81 år
På vilket sätt påverkades du och din familj av kriget?
Det är klart att man påverkas mycket. Rörelsefriheten var väldigt begränsad. Man hade ransoneringskort, man fick alltså inte köpa vad man vill, (mat, kläder) Utan dessa kort begränsade alla köp. På kortet stod visst belopp man fick handla för per vecka/månad. Jag bodde i Skövde, som var militärstad. Det var militärer och officier överallt. Mörkläggning fanns under lång tid, t.ex täcka för fönster med svart tyg och poliser gjorde kontroller av detta. Som påverkade mig mentalt som barn. Första gången jag såg en pansarvagn utanför mitt fönster på gatan blev jag ganska chockad.
Pratades det om kriget i skolan?
Ja det gjordes det men det var väldigt generell information. Det var väldigt viktigt att lärarna inte fick ta ställning till kriget. Lärarna skrev avtal på det.
De flesta diskussioner fördes hemma. Min pappa stod på Engelsmännens sida men dock hans svåger stod på Nazi sidan. Det fördes otroligt intensiva diskussioner hemma. Att vara tonårig flicka då läste man hundratals böcker om att vara scout och hjälpa till i fabriker och matstånd för kriget. Kriget var väldigt nära in på. Finland var med i kriget och det officiella i Sverige var ” Finlands sak är vår” många svenska soldater gick ut i kriget för att hjälpa Finland mot Ryssland. Tyskarna fick fri lejd genom Sverige. De fick alltså tillåtelse att åka genom Sverige för att nå de andra länderna. Man fick inte lämna landet. Unglotta/scout böcker var otroligt populära, som handlade om att flickor skulle strida för sitt land.
Kommer du ihåg hur du fick veta att kriget hade börjat?
Det var genom mina föräldrar. Den 1 september som kriget började, blev jag informerade om via radio.
Hur uppfattade slutet på kriget?
Det var en dyster period även fast man visste att det alldeles snart skulle ta slut. Det var alltså inte en fråga OM Tyskland skulle falla sönder, utan NÄR. Folke Bernadotte, representerade Sverige och Röda korset. Han ledde vita bussar som man samlade ihop folk i för att kunna fly. Han räddade många människor. Sverige blev väl informerat om när Tyskland misslyckades i slag ifall de gjorde det. Första tecknet på att Hitler inte var oövervinnerlig var när han ville ta över Ryssland. Detta uppdrag misslyckades. Dock svalt 100 000 människor ihjäl i Ryssland pga Tysklands påbörjade attack som sedan drogs tillbaka.
Vad visste du om freden?
Vet ej, kommer inte ihåg.
Kände du någon som dog i kriget?
Nej men mina föräldrar kände flera som gick ut i Finska vinterkriget frivilligt som dog i slaget mot Ryssland. Det var oerhört känsloladdade begravningar.


Var det tydligt vilka länder som var i krig mot varandra?
i Sverige. Vår familj erbjöd sig men det blev aldrig av att ett barn kom och bodde hos oss. Ja, Finland och Ryssland. Det uppmärksammades som sagt väldigt mycket. Eftersom många svenskar gick med Finland och stred mot Finland. Många finska barn samlades och skickades till Sverige, för att bo i familjer runtom
Birgitta Björkman, 86 år
På vilket sätt påverkades du och din familj av kriget? Jag var 19 år. I skolan pratades det inte mycket om kriget. Jag växte upp väldigt skyddat i Åhlsten utanför Stockholm. Ransoneringskuponger hade man. Jag märkte inte av kriget så mycket egentligen eftersom området där jag bodde var så skyddat. Vi hade mörkläggning och polisen kontrollerade detta. Detta pågick dock under kort tid.
Hur uppfattade slutet på kriget?
Inte någon större förändring än innan.
Kände du någon som fick fly från sitt land på grund av kriget?
Ja, bekanta i Tyskland försökte fly ett flertal gånger men misslyckades. Min syssling i norra Tyskland blev dödad vid försök att ta sig över gränsen. Min mamma skickade paket med mat och kläder ner dit.
Jag kände en pojke, som jag förälskad i, från Tyskland. Han gick ut i kriget på beordrad, och blev dödad efter några veckor.
Var det tydligt vilka länder som var i krig mot varandra?
Via radio, till viss del men jag var för ung för att ha någon förståelse för det.

Eric R

19 mars 2012 13:31

Historia Intervju
Marian var född 1926 och var 13-14 år gammal
Bell var född 1924 och var 15 år gammal
Dom bodde med sina föräldrar(i Malmö) det var väldigt mycket flygningar och oro på kvällarna.
Marians pappa tyckte inte att hon, hennes syster och hennes mamma skulle bo kvar så de blev evakuerade från Malmö. Dom evakuerade till södra Småland. Hon bodde där i ungefär 2 månader på vårterminen. Året var 1944, Bell bodde hos sina föräldrar men de bodde kvar i Malmö för att hans pappa var rektor på en borgenskolan och han kunde inte lämna den. Man fick inte gå ut själv föräldrarna var väldigt stränga med det. Marians pappa följde med henne när hon skulle träffa en kompis som bodde nära eller så tog hon sin cykel och balkade iväg till hennes vänner som bodde närmast.
Det flög främmande flygplan över Malmö då satte de upp spärrljus det var som strålkastare.
För att se vilket slags plan det var. Det var naturligtvis Tyskt eller Engelskt flygplan.En gång störtade ett Engelskt flygplan i Malmö som hade kommit alldeles ur kurs.Det var väldigt mycket flyktingar i Malmö i skolorna. Dom kom över sundet från Köpenhamn med båtar på natten. Det var ofta svenska judar som de tog hand om. De hade ett ställe där de blev inkvarterade. De hade en flicka som kom från Polen som hade flytt från Polen till Danmark men Danmark var ju invaderat av Tyskland så lyckas hon och hennes familj fly från Danmark till Sverige.Dom byggde sandsäckar framför källarfönstren. Alla hus i Malmö var tvungna att ha ett skyddsrum ifall det skulle börja falla bomber. Det var så nära kriget de kunde komma. Det var ju väldigt oroligt.

Hur var det med maten?

Dom hade mat ransonering till kött, smör och tobak. Dom hade kort med deras namn och ålder. Det var väldigt många som rökte på den tiden. Man kunde också bytta kuponger med varandra som om någon inte rökte kunde man byta mot smör eller kött. Det var då lagligt att kunna göra.När man handlade kom de med sin stora sax och klippte små rutor. Man fick nya men de varade inte så länge som de skulle.

Kunde man resa som man kan nu?

Man kunde inte resa någonstans utomlands inte ens Finland eller Norge.Norge var ju invaderat av Tyskar och i Finland var invaderat av Ryssland om man skulle resa någonstans så var man tvungen att resa någonstans i Sverige t.ex Småland. Dom var väldigt nära att de skulle slå ner i Sverige också. Man fick också köpa kläder på kuponger också och det var besvärligt.
Marian berättade också att
hon fick ett skyddspass av Wallenberg som betydde att man fick fri eskort från Budapest. Wallenberg var en svensk diplomat. Han bodde hos sina morföräldrar som bodde på Lidingö. Han skulle ha varit hundra år men han togs av ryssarna och dog förmodligen i ett ryskt fängelse men de påstår att det hade de verkligen inte gjort de hade verkligen skött om honom.

Hur kändes det?

När det var väldigt mycket överflygningar väldigt tätt så var vi väldigt rädda. Bell kommer inte ihåg om han var särskilt rädd då, Bell gick på Chalmers vid slutet av kriget och Marian blev sedan mot slutet av kriget frivillig sjuksyster. Hon hjälpte att ta hand om flyktingar som kom i de vita busarna som Folke Bernadotte hade hjälpt till att arrangera och dessa flyktingar inackorderades också i Bells pappa borgarskola som blev sjukstuga under ett tag

Viktor.B

19 mars 2012 13:41

Intervju WW2 Viktor Barry
Jag intervjuade min morfar Hans Holmberg.
Hur gammal var du under kriget?
5 år vid början 10 vid slutet (39-45).

Hur påverkade kriget dig?
Man fick träna mörkläggningsövningar och man behövde ha ett skyddsrum. Lite då och då var det övningar som man skulle göra i skyddsrummet. Skolan flöt på normalt med några övningar då och då. Det var ett hett samtalsämne dock men många lärare ville att vi inte skulle oroa oss och istället fokusera på våra studier. Det var häftigt att se alla amerikanska och brittiska stridsplan som hade nödlandat i Skåne.
Var det många flyktingar från t.ex Danmark som kom till Skåne?
Ja, min mamma ägde en affär där många judar som flytt från Köpenhamn kom. Hon tog hand om dem och gav dem mat och ställen att bo i.
Fanns det något sätt för er att hjälpa länder som var i krig?
Man kunde skicka mat i kartong till familjer. Vi skickade mat till en judisk familj i polen och i matkartongen hade vi lagt vår adress så att de kunde skicka brev till oss. Vi fortsatte med att skicka brev och presenter till dem ända in till 50 talet.
Under finska kriget så skickades många finska pojkar till Finland och vi hade en pojke i min ålder som bodde hos oss.
Fanns det några svenska soldater med i kriget?
Många anmälde sig frivilligt till t.ex finska vinterkriget
Man kunde anmäla sig om man ville för att åka ut och kriga.
Hur var livet efter kriget?
Livet började långsamt bli normalt igen, det var inget man bara kunde skaka av sig direkt utan det var omtalat väldigt länge.
Det var bra dock för de svenska fabrikerna eftersom att de kunde ligga på högvarv och producera massor av produkter till länder som hade drabbats hårt av kriget

Jonas A.

19 mars 2012 13:46

Frågor till Nils Otto Witting:
1. Vem var du under kriget och hur gammal var du: Jag var student i Lund, jag hade varit student några år innan kriget började. Jag var 22 år gammal. Sedan flyttade jag till Stockholm 1946.
2. Du var inkallad under kriget. Vad var din placering och hur märktes kriget där: Jag var i luftvärnsförsvaret i Malmö. Närmare bestämt i Malmöhamn. Jag skötte kanoner som skulle skjuta mot fiendeplan. De satt på höga hus. I april 1940 så såg vi vårt första plan och en massa tyska stridsskepp. Det var alltså båtar som skulle till Norge och gick genom Öresund.
3. Hur upplevde du kriget omkring oss: Det första man märkte var att det blev brist på allt och man började ransonera. Det blev blockader och de länder vi importerade ifrån blev ockuperade. Kaffe och te var det första som ransonerades. Man fick ransoneringskort som hade små lappar som man gav till butiksinnehavren och sedan betalade man. Det blev också brist på arbetskraft, särskilt i jordbruket. Många kvinnor sattes in för att hjälpa till. Man använde också mörkläggnings plattor och så släckte man gatlyktor på kvällen. Jag kommer också ihåg att det blev brist på stenkol.
4. Trodde man att Sverige skulle kunna försvara sig mot Tyskland: Det tänkte man inte så mycket på, men det gjorde man väl inte eftersom att Tyskland hade tagit Frankrike och Norge och Danmark. Man oroade sig däremot för vår granne Finland som stod oss väldigt nära. Under finska vinterkriget så var det många unga svenska män som gick med på Finlands sida frivilligt. Jag hade en kamrat som stupade mot ryssarna under finska vinterkriget.
5. Satsade regeringen på svenskt försvar: Ja, det är klart att man gjorde. I början av kriget var vi inte särskilt rustade även fast regeringen sa att vi var det. Det blev bättre och bättre med tiden och till slut var vi ganska bra rustade. Man byggde skyddsrum och bunkrar, man förstärkte särskilt Boden.
6. Hur upplevde man att tyskarna fick transportera trupper genom Sverige: Det var väldigt omstritt. Det var många som sa att det vara att ge upp neutraliteten. Vissa tyckte att det vara att gå in på tyskarnas sida.
7. När började man känna att kriget gick mot sitt slut: Det var efter Stalingrad, då förstod man att Tysklands armé inte var oövervinnlig. Det var också när amerikanerna kom med och lyckades vinna mycket mark. Man hörde också rykten om att det fanns personer i de inblandade länderna som helst av allt ville ha fred
8. Vad tyckte man om alla flyktingar: De kom från alla platser så det var blandade känslor det var många danskar och norrmän särskilt judar. Men också många akademiker som flydde hit. Det var många judar som ville att det inte skulle komma fler judar för att det skulle leda till judehat. Så det var väldigt blandade känslor. Man utbildade danskar och norrmän till soldater som skulle skydda Sverige och så skulle de slänga ut tyskarna när kriget tog slut. Man kallade dessa soldater för danska och norska poliser.
9. Upplevde du någonsin att man ville gå in på de allierades sida: Nej, vi hade ju inget att vinna på det.
10. När kriget var slut, firades det då: Nej inte där jag bodde i Lund men i Stockholm var det stor uppståndelse på Kungsgatan. Det var väldigt mycket folk på Kungsgatan.
11. Kom du till någon slutsats efter kriget: Tja, det var väl att om ett folk känner ett så går de ihop och det blir väldig gemenskap. Man vill också krossa hotet.
12. Har du något trevligt minne från den här tiden: Nej inte så trevligt minne men det var en gång då ett brittiskplan släppte en bomb av misstag och den slog ner i ett växthus bara några kvarter från oss. Detta hände ganska ofta för att annars så skulle planen inte orka hem. De släppte dem oftast över parker. Jag minns också Folke Bernadottes vita bussar och när de kom med judar från Tyskland. De såg döende och utmärglade ut.
13. Fanns det många som var på axelmakternas sida: Ja i början av kriget så fanns det sådana. Det var många akademiker och liknade som tyckte att man skulle vara med på Tysklands sida. Men när Tysklands trupper intog Danmark och Norge så ändrade de flesta åsikt. Det var också på grund av att man fick reda på hur tyskarna behandlade judar som man tyckte att de var hemska. Det fanns också många präster som var på tyskarnas sida. De försökte få så många som möjligt på Tysklands sida.
14. Var man rädd för ryssarna: Ja, det fanns det ingen tvekan om att man var det. Det var man alltid. De var ett hot ända sedan man förlorade Finland 1809. Det var många som trodde att ryssarna skulle ta norra Sverige, därför förstärkte man Boden så kraftigt. Man genomförde också kraftiga förstärkningar i skärgården.
15. Fanns det många som tyckte att man skulle gå med i kriget: Nej det upplevde jag inte. Men om man skulle det så skulle det vara på de allierades sida.
16. Med vilken typ av media fick man veta saker: Det var med radio. Jag kommer ihåg när man 1939 fick höra när England förklarade krig mot Tyskland. Det fanns däremot inte så mycket tidningar.

Nils Otto Witting är en gammal granne till mig och är nu 96 år gammal.

Elin

19 mars 2012 22:05

Jag har intervjuat min Morfar Karl
Hur gammal var du och vart bodde du när kriget drog igång?
Jag var 9 år gammal och bodde i Skåne

Hur fick du reda på kriget?
Det var en helt vanlig arbetsdag, strax efter middag. Jag och min mamma satt och lyssnade på vår rör-radio. Det var ovanligt tyst denna kväll, men jag förstod inte varför. Jag hade fått höra om ett krig, men detta bekymrade mig inte alls.

Blev någon du kände inkallad i kriget?
Ett fåtal av mina äldre vänner och deras pappor blev inkallade till kriget. Men min familj klarade sig, då jag var för ung och min pappa skyllde på ryggproblem.

Var mat något problem att få tag på?
Mat var det inte alls var några problem att få tag på. När man bor så pass ute på landet, är det bara att be någon bonde om kött eller potatis. Dessutom så fanns sjöar i närheten, med gott om fisk. De fanns dock andra varor som var svårare att få tag på, såsom kaffe, te osv.

Pratade man mycket om kriget i ditt område?
Kriget talades det om i byn, men aldrig öppet, utan enbart under slutna samtal. Kyrkan var dock ett ställe där det talades öppet om kriget På kvällarna så samlades folk hemma hos dem som hade en radio, för att höra nya rapporter ifrån kriget. Det ända som spelades i radion var nyheterna och militärmusik.
Kan du berätta lite om militären och flyglarmet?

Ungefär all militär befann sig nere i Skåne, fast närmsta anläggning låg dock 10 mil bort. Flyglarmet var i nästa alla byar och städer, fabrikernas signalhorn, som de hade för att förmedla lunchrast, och slut för i dag. Det flög förbi några flygplan en dag Det var dock bara svenska plan ute på övning.

Eric S

22 mars 2012 17:51

Intervju med Gunnar Bäckbro

Hur var din och din familjs situation under kriget?
Det var kalla vintrar, då man fick elda med ovanligt material. Man fick mörklägga på kvällarna p.g.a att inte bli bombad. Polisen kunde ringa på om det inte var tillräckligt mörklagt.

Hur påverkades du och din familj av kriget?
Det byggdes extremt många skyddsrum under kriget., vilket endast användes i ett flertal övningar. Jag gick med i landstormspojkarna, vilket var en ungdomsavdelning till hemvärnet. Bensinransoneringen gjorde att man inte fick köra särskilt mycket bil.

Kunde du leva en normal vardag?
Det var lite snålare, då det var fattigt. Man fick ransoneringskort (man fick endast köpa tilldelad mängd kaffe, mjöl och socker). Det var nedsläckt tidigt.

Påverkades din skolgång?
Nej

Hur påverkades samhället av kriget?
Det var lite snålare, då det var fattigt. Man fick ransoneringskort (man fick endast köpa tilldelad mängd kaffe, mjöl och socker). Det var nedsläckt tidigt. Man ordnade beredskapsjobb, framförallt för unga.


Hur medveten var du om kriget?
I ”Enköpingspostens” lokaler hade de ett fönster med en Europakarta där det sattes knappnålar som beskrev hur trupperna rörde sig.

Kunde er familj leva under normal standard?
Inte riktigt, då den var lite lägre.

Hade ni god tillgång till proviant?
Det var lite inskränkt. Man åt mest mat man odlade i Sverige (potatis t.ex.) Man bytte kaffekuponger mot andra kuponger.

Hur fick du/ dina föräldrar information om konflikterna?
Genom tidningar och radio, vilket sändes några gånger om dagen.

Var ni oroade över om kriget skulle dra in över Sverige?
Ja, eftersom tyskarna var i både Norge och Finland. Vi blev oroade när de tyska transporterna gick genom landet. Moster Selma bodde i Norge, men kom till Sverige när kriget bröt ut.

Upplevde ni något krigshot mot Sverige?
Ja, eftersom tyskarna var i både Norge och Finland. Vi blev oroade när de tyska transporterna gick genom landet.


På vilket sätt påverkades er materiella standard?
Cykeldäck och klädhandeln var det ont om, bortsett från bensin och mat.

Märkte du av om ovanligt många män kallades till militärtjänst?
Ja, extremt många var i beredskap. De var långt borta och kom hem sent.

Tog ni emot flyktingar under krigstiden?
Det kom ”baltflyktingar” från Estland och Litauen som fick bo i kommunens tennishall

Clara Z

28 mars 2012 19:17

Jag har intervjuat min farmor Siv som levde under andra världskriget, hon var ungefär elva år gammal och levde i en liten by utanför Sverige som heter Alsheda. Där bodde det cirka tusen personer och det fanns för det mesta bara bönder och gårdar eftersom det låg på landet. Farmor bodde tillsammans med sin mamma som var hemmafru, sin syster som endast var fem år gammal och hennes pappa som jobbade på den enda fabrik som fanns i staden. De bodde i en villa på en gård men hade inga djur.

Minns du när kriget startade? Hur påverkade det dig?
Jag minns väl den 9 april 1939 då kriget började eftersom min pappa Ingvar blev kallad in till kriget. Det kom män från Jönköping och hämtade de inkallade för att åka till militärtjänsten som låg i Karlskrona. Jag var väldigt orolig för pappa och minns när jag vinkade av honom, det ringde i kyrkklockorna och alla grannar samlades på gården. Det var väldigt tungt och jag började gråta, då frågade mamma mig varför jag grät och svarade ”jag kommer väl aldrig få se honom igen?” men det gick några månader och sen fick jag och mamma åka och hälsa på honom. Detta var när Tyskland hade invaderat Norge och de var tvungna att vakta gränsen vid havet så att inte tyskarna skulle kunna komma in till Sverige. Pappa var med och skyddade och låg och spejade så att inga främmande kom in men som tur hände aldrig någonting när han var där.

Hur levde du under den tiden?
Han var borta i cirka ett år och eftersom det var pappa som skötte om ekonomin fick vi det svårt under den tiden då han inte var hemma. Mamma hade inte mycket pengar och vi var tvungna att vara mycket sparsamma med mat och kunde inte köpa nya kläder, det påverkade mig väldigt mycket. Jag kände mig städigt orolig och rädd. Vi fick heller aldrig ha ljus i vår villa, alla fönster var tvungna att täckas för att det inte skulle lysa upp om fienderna kom från luften och bombade. Jag förstod inte riktigt vad som pågick men jag påverkades starkt och alla pratade om kriget både i skolan och i hemmet.

Är det något speciellt du minns extra mycket från den tiden?
Jag minns att det fanns ett stort hus nära oss dit det kom flyktingar från andra länder som Sverige hade hämtat. Flyktingarna var endast flickor och var i min ålder eller lite äldre, de kom från olika länder men vissa av dem kunde lite tyska. Jag och några andra vänner läste tyska i skolan och kunde därför prata lite med dem, vi umgicks ofta med flickorna, tog med dem in till staden och även hem till oss ibland. Tjejerna var oftast väldigt glada och uppträdde för oss och sen kunde dem helt plötsligt lägga sig på golvet och gråta när de minns allt de hade lämnat för visste ingenting om vad som hade hänt med deras familjer. Tjejerna kunde inte berätta så mycket men man förstod ändå. Efter ett tag var de tvungna att flytta där ifrån och vi tappade tyvärr kontakten eftersom de kom från kina och andra länder.

Hur var livet efter kriget?
Jag minns när kriget var över väldigt väl eftersom det var på fredsdagen som jag tog min examen. Det var väldigt roligt för jag kommer alltid minnas den dagen som frihets och glädjedagen men jag och samhället påverkades ändå i flera år efteråt. Även om det inte var samma oro så var det inte som vanligt. Det gick fortfarande inte att köpa mycket mat eftersom det fanns så lite. Havet var förstört av minor så inga båtar kunde transportera och hela tyskland var bombarderat. Varor kom aldrig med flyg så det tog väldigt lång tid med båt och vi kunde heller inte åka någonstans utan vi var tvungna att hålla oss kvar hela tiden under kriget och även efteråt. Jag åt vindruvor och bananer för första gången då jag var cirka sjutton år gammal. Även om kriget var väldigt långt ifrån Sverige så var det en väldigt hemsk tid även för oss här i Sverige.

Clara Z intervju till Siv Z

Alexander Käll

15 april 2012 22:31

Jag intervjuade min Schweiziska morfar, Martin Wyrsch.
Jag utförde min intervju främst genom öppen konversation, men här är ungefär de punkterna vi rörde:
-Hur gammal morfar var när andra världskriget inleddes
- Vad den allmäna uppfattningen av Hitler var.
- Vad Schweiz maktöverhuvud hade för uppfattning av Hitler.
- Olika erfarenheter som morfar fick i samband med andra världskriget.
Vi diskuterade också en stor mängd saker som jag skriver om senare i texten.
Min morfar var ungefär elva år när kriget började. Han berättade hur han och hans vänner som var med i scouterna fick anpassa sig till kriget, bland annat fick de lära sig skjuta med gevär vid tolv års ålder, de kunde dessutom bli 'värvade' till militären för utföra olika uppdrag (det senaste var alltså om Schweiz faktiskt skulle bli anfallna). En till sak som min morfar berättade var hur han och hans vänner fick springa ut och leta efter kläder åt judar som hade flytt in till Schweiz, eftersom många flydde tid på grund av Schweiz' neutralitet hade de till och med besök från soldater som hade flytt från kriget i de afrikanska kolonierna och kom ridande till Schweiz på kameler. Dessa flyktingar fick bo i speciella läger i Stefan (där min morfar växte upp, strax utanför Zurich).
När jag frågade morfar om deras inställning till Hitler och hans utrikespolitik under de tidigare åren som Tysklands härskare förklarade han att de hade en absolut negativ inställning till Hitler, det samma gällde för Schweiz maktöverhuvuden (sju personer som tillsammans bestämde över Schweiz) dessa var förstås hårt pressade, särskilt under krigets gång då de inte fick förhandla alltför mycket med Tyskland på grund av press från England men samtidigt inte för lite på grund av rädsla för krig och svält, detta var för att Schweiz inte har någon egen havskust så de var inte självförsörjande och var därför tvungna att förhandla med tyskarna. En till sak som morfar nämnde var att Schweixz ville göra det mycket tydligt att de, trots att de hade delvis samma språk, inte var associerade med Tyskland. Olika sätt att demonstrera detta var, t.ex att de anlitade sin första general på flera år och han var fransktalande, detta ledde alltså till att den Schweiziska armén blev fransktalande (han hette förresten "Gizon").
När vi kom till olika situationer som morfar hade varit med om som var en direkt konsekvens till kriget så var det bland annat

Therese Vongaribo

17 april 2012 19:57

Andra världskriget, intervju

1. Vad heter du?
- Mitt namn är Simon Vongaribo.

2. Var lever du idag?
- Jag bor och lever i Canada, Toronto.

3. När föddes du?
- År 1920 föddes jag.

4. I vilket land föddes du?
- Jag föddes i Turkiet.

5. Hur gammal var du under andra världskriget?
- Under andra världskriget var jag 19 år gammal.

6. Kände du någon som var ute i krig då?
- Jag kände inte någon som var ute i hitlers krig, men jag var militär i turkiska armén.

7. Hur blev du påverkad?
- Jag gjorde min militärtjänst i fyra år i turkiska armén. Jag var orolig över hur min familj hade det hemma. Under kriget blev det svårt att hålla kontakt med familjen. Jag saknade min familj.

8. Hur hade ni det med mat under kriget?
- Det var inte lätt att få tag på mat. Turkiet skickade en stor del av sin veteskörd till tyskarna. Vi militärer var mestadels hungriga.

9. Förlorade du någon under kriget?
- Jag förlorade ingen i min familj, men däremot hade jag vänner som förlorade anhöriga.

10. Hur regerade du när kriget tog slut?
- Jag blev glad för att jag inte förlorade någon i min närhet. Europa hade äntligen blivit befriat från nazismen.


Av: Therese Vongaribo 8F