Revolten i Egypten, som kan bli en revolution eller sluta i en kontrarevolution, har satt strålkastarljuset på både USA:s och EU:s politik.

I flera decennier har västvärlden stöttat utvalda kungahus och skendemokratier, för att upprätthålla den närmast "stabiliteten i Mellanöstern".

Upproren i Tunisien och Egypten sätter fingret på hur känslig den strategi är som bygger på samarbeten med eliter, men inte de befolkningar som hukar under dem...

Det var inte en slump att egyptierna inledde sina protester tisdagen den 25:e januari. Detta var "polisens nationaldag" och en grupp aktivister i kretsarna runt Ayman Nours oppositionsparti Ghad hade planerat att hålla en symbolisk protest på Tahrirtorget, där president Mubarak skulle dyka upp för att lovprisa sina allmänt fruktade polisstyrkor.

    Men Tunis - "Jasminrevolutionen" - kom däremellan. Bilder på hur demonstrerande män och kvinnor, unga och gamla, drev den förhatade presidenten Ben Ali att lämna Tunisien spreds i global media.

Det här var i mitten av januari. 

//rr/it